Kön ringlar lång på Drottninggatan denna kväll när svensk ståupp ska fira sig själv. Det är så det känns, priserna och nomineringarna är bara en ficklampas ljus som bitvis belyser elefanten gömd i mörkrummet. Vi är alla elefanten, ikväll handlar det om ifall snabeln eller öronen ska lyftas fram.
Jag känner mig som en knöl på den magnifika elefanttestikeln när jag ställer mig längst bak i kön och funderar på om det verkligen är rimligt att köa till sitt eget kalas. Hela dagen har jag mått dåligt. Inte likt mig. Min sinnessjukdom är av det bekväma slaget att den främst drabbar mina anhöriga, men på senare tid har jag börjat anfallas av en galopperande ångest. Den ansätter mig om nätterna, jag tvingas vyssja mig själv till sömns med hjälp av vänliga tankar och rena lögner.
Egentligen hade jag tänkt vara vit hela januari, vilket jag, med stöd av den kaliforniska modellen, också varit. I kväll vill jag gärna göra ett undantag, men baren tar inte Swish och jag har inget Visakort. Lyckligtvis får jag syn på Henrik Mattisson som inte själv kan dricka på grund av starka mediciner. Vi lärde känna varandra i Malmö 2006 då vi båda var färskingar. Han hjälper mig att beställa i baren och snart har jag ett glas vin och kan ta plats i salongen.
I afton ser vi vår egen generations komiker stå i sitt flor. Det känns följdriktigt att galan leds av Fritte Fritzson som, när millenniet var ungt tillsammans med Marcus Johansson, startade Oslipat i Malmö, en samlingsplats och förutsättning för min generation Malmökomiker.
Det blir också Malmöklubben Under Jord, som jag själv var med och lanserade 2015, som kniper kvällens första pris, Årets klubb. Det är mycket rättvist. Under Jord är gravt medskyldig till den utveckling som svensk ståupp genomgått, men jag hade gärna ha sett en dark horse som Vällingbys stolthet Westside Comedy kamma hem priset. Bland de nominerade saknar jag gratisklubben Snälla Kom-ediklub som var Stockholms mest spännande scen under 2024.
En efter en avlöser de varandra, the best minds of my generation, som inte alls är förstörda av galenskap, som inte släpar sig fram längs gatorna, svältande, nakna, på jakt efter nästa fix. Alla är hela och rena, de äter sin psykofarmaka, duschar flera gånger i veckan och dricker energidryck. De följer en tradition inom ståuppen där romantiska överbyggen från 1800-talet, ersatts av respekt för hantverket. I Filip Yifter Svenssons bok ”Provokatörerna” (2020) dras denna hållning till sin mest vulgära spets när Henrik Schyffert förkunnar att hans arbete är att få 400 elektriker i Västerås att skratta. Man kan fråga sig varför en ekonomiskt oberoende konstnär satt upp det som sitt mål, men måste då förstå en branschkodex som hyllar hantverket, den närmast idrottsmässiga prestationen – den som bakar goast bullar vinner.
Valen är oklanderliga, det är verkligen en strålande generation över vilken solen står i zenit som prisas under denna gala
Denna pragmatiska hållning, i kombination med flit, talang och genuint intresse har fött en generation komiker som inte gjort några stora avtryck inom film och tv, eller ens på internet. Bidraget till den svenska komiken ligger i att de utvecklat svensk ståupp. Det blir tydligt när Nisse Hallberg inleder det pärlband av uppträdande komiker som publiken ska få se. Under de 20 år som jag varit i svensk ståupp har kvalitén ökat på ett kännbart sätt. Aldrig har den varit så här bra, i dag är den kalibrerad efter internationell standard.
Även de nya komikerna är bättre än någonsin. De är alla skolade i en anglosaxisk tradition, en puritansk anda, där äldre kollegor kunde haft en bakgrund inom den komiska teatern, den franska visan eller det proppmätta kåserandets konst. Bland fyra goda kandidater utses Dessi Hietala till årets nykomling och det är ett fint val.
David Batra går upp på scenen i en liten kofta, med en air av grand ol’ man. Han är bara 52 år, men vill vara tydlig med att han kommer från en annan tid. Han är här för att presentera Lennie Norman, en ikonisk komiker vars karriär följer den svenska ståuppens tillblivelse. Att han får årets hederspris är helt rimligt, även om hans klassiskt eleganta stil aldrig satt några djupare spår i mig. Hans insatser som fräck och fritt talande panelmedlem i Måndagsklubben på 90-talet var däremot ett djupt formande proto-poddande.
Sjukliga och fula som det anstår två 1800-talsromantiker tar vi sikte på baren
Årets kvinnliga komiker blir i vanlig ordning Petrina Solange, men jag kallar henne aldrig något annat än Tigern efter en kväll för ett par år sen när hon bokstavligen dödade hela publiken. Till Årets manliga komiker utses Niklas Andersson vars två senaste föreställningar ”Medelmåttan från Hisingen” och ”Niklas från Göteborg” befäst hans ställning som svensk ståupps främste everyman. Valen är oklanderliga, det är verkligen en strålande generation över vilken solen står i zenit som prisas under denna gala. Det mesta känns färdigbyggt och medan jag beundrar den vackra arkitekturen sluter sig väggarna om mig.
Det är något med att vara bäst som inte är roligt.
There is a crack in everything, that’s how the light gets in, sjöng Leonard Cohen, men den här kvällen är det svårt att se sprickorna och jag saknar när svensk ståupp var sämre. Det ska visst vara vanligt att föreställa sig en förgången tid som bättre än den var, eftersom man själv var bättre då. Grånade 40-talister är för alltid fast i sitt 60-tal som kom och gick, öppet som ett ögonblick. För mig är det tvärt om, jag saknar en tid som jag vet var sämre, när jag själv var kass.
De senaste tio åren har jag ägnat åt sökande i branschens utkanter, hittat en stil och vässat mitt vapen. Nu har jag bestämt mig för att återvända till mainstream, i alla fall göra ett försök. Det är med dubbla känslor. Vildmarken är märkligt nog en kuvös, det är i mainstream-fåran som det blåser hårt. Jag känner mig ärligt oroad inför att möta den breda publiken, osäker på om de vill möta mig. Till nästa gala vet vi kanske.
För mig har aftonen två höjdpunkter: Catrin Martinssons framträdande som tänjer reglerna för vad ståupp får vara, med kostym, dialekt och gestaltning – och Mårten Anderssons genuint förvirrade tacktal efter att, till sin egen uppenbara förvåning prisats för Årets föreställning.
Efter galan har Mattisson bestämt sig för att trotsa läkarens rekommendationer, dricka sprit och hålla tummarna. Det låter bra tycker jag, sjukliga och fula som det anstår två 1800-talsromantiker tar vi sikte på baren. Historien har inget slut.
Läs också:
”I dag kan jag unna mig att se det som en offentlig genomklappning”
K Svensson gör urståupp bortom de upplysta showstråken
