I dag har alla glömt bort henne, men då, i slutet av förra seklet, blev den 19-åriga Jennifer Ringley känd som den första att ofiltrerat dela med sig av sitt liv på internet.
Allt började runt 1996, långt innan Youtube och Instagram existerade, när amerikanskan köpte en webbkamera och började dygnet runt-dokumentera sin vardag i studentlägenheten i Carlisle, Pennsylvania. Hon gjorde det som tonåringar gör mest: åt, sov, pluggade, onanerade, pratade i telefon, drog hem dejter, hade sex och duschade. Allt lades ut i realtid på hennes hemsida Jennicam, som snabbt fick flera miljoner besökare.
Vad var syftet? En exhibitionistisk undersökning? Ett konstprojekt? I intervjuer efteråt har Ringley, en datanörd, förklarat att Jennicam framför allt var ett tekniskt experiment – där utmaningen låg i att koda ett automatiserat skript. När hon lyckades blev hon glad och ville visa kompisarna. Avsikten var inte att uppvakta det som filmteoretikern Laura Mulvey beskrivit som the male gaze. Ändå blev det konsekvensen, när Jennicams miljontals tittare till största del kom att bestå av kåta gubbar.
Själv har jag inget minne av att ha surfat in på Jennicam. Men när jag läser om Jennifer Ringley och hennes öde i The Atlantic-journalisten Sophie Gilberts ”Girl on girl”, som kom i våras, blir jag påmind om hur det var att vara tonåring under den här tiden. I boken med den deprimerande undertiteln ”How pop culture turned a generation of women against themselves” synar Gilbert åren runt millennieskiftet och finner en mycket porrskadad och misogyn tid.
Vad som hände kan egentligen sammanfattas genom utvecklingen av en enda slogan. I början på 90-talet och tredje vågens feminism stod det Bikini Kill-myntade slagordet girl power för något verkligt subversivt, en rörelse som via punkens ilska krävde lika villkor i kulturvärlden. Tio år senare: urvattnat och genomkommersialiserat.
Det är inte förvånande att backlashen kommer nu. Att läsa ”Girl on girl” är att bli påmind om det deppiga narrativet, hur varje feministisk delseger förr eller senare alltid möter motgång
Frispråkiga ikoner med en egen röst – Madonna, Janet Jackson och Bikini Kills Kathleen Hanna – trängdes under 90-talet bort till förmån för sammansatta popgrupper, optimerade för marknaden. Mäktiga supermodellsveteraner som Naomi Campbell och Cindy Crawford, som visste att ta betalt för sitt värde, byttes ut mot heroin chica, fogliga tonårsmodeller. Manusdrivna tv-serier med professionella skådespelare ersattes av billig reality där kvinnor sexualiserades och ställdes mot varandra. Och så vidare.
I boken staplar Gilbert exempel på exempel på hur 90-talets tidningsmagasin, konst- och modevärld – och Madonnas provokativa fotobok ”Sex” – pushade gränserna för hur explicit sex kunde skildras i mainstreamkulturen. Lagom till millennieskiftet tycktes det som om alla gränser hade sprängts: Victoria’s Secret-modeller, Abercrombie & Fitch-kampanjer och gubbsjuk Terry Richardson-estetik flöt samman i sörjan av porriga musikvideor med Britney Spears och Christina Aguilera.
Riktigt lika illa var det inte i Sverige, tröstar jag mig med under läsningen. Här fungerade böcker som ”Fittstim” och tidningar som ”Darling” som en storasysterlig motröst i floden av amerikansk, sexistisk skit. Ändå gick det inte att ducka.
1999 var året då stringtrosan hade fått ett så stort kulturellt erkännande att en låt som Sisqós ”Thong song” kunde klättra hela vägen upp till tredje plats på Billboardlistan. Året efter fyllde jag 14 och åkte fast för att ha snattat stringtrosor på H&M. Populärkulturen speglade inte samhället, den förändrade samhället, är Gilberts dystra slutsats som gäller lika mycket då som nu. I dag romantiseras den här tiden okritiskt genom olika Y2K-trender, från musik till mode. ”Girl on girl” är argumentet för varför vi alla bara borde sluta.
Om man jämför med millennieskiftets populärkulturella röta framstår det som ett stort sundhetstecken att det blev just dessa röster som tillhör de mest tongivande i dag
Samtidigt, det måste sägas, har den här tiden bidragit med något vackert till dagens kulturlandskap. För det som hände var att tonårstjejer, som jag själv, tog sin tillflykt till det nya internet och dess gemenskaper. I likhet med Jennifer Ringley började vi posta ofiltrerat. Pinsamheter, fantasier, misslyckanden, önskningar och våra innersta hemligheter blev till röriga inlägg i olika forum och på bloggar, kladdiga av känslor. Det känns apart att tänka på i dag, men innan Instagram kom 2010 dominerade skriven text som kommunikationsform på internet.
Att experimentera med att sätta ord på och dela med sig av sitt känsloliv i olika communityn, och att se andra kvinnor ta uppgiften på lika stort allvar, gav självförtroende. Ett självförtroende som lade grunden för en ny generation kvinnliga kulturskapare. För Lena Dunham, Taylor Swift, Lily Allen, Charli XCX, Michaela Coel och många fler blev det utlämnande berättandet ett konstnärligt ideal. Teoretikern Maria San Filippo har beskrivit dem som ”provocauteurs” – en generation skrivande kvinnliga kulturskapare som gör komplexa, besvärliga och ibland mörkt roliga verk med avsikten att visa nya former av sanning.
Det går såklart att problematisera den här kvinnliga bekännelsekulturen på flera sätt. Men om man jämför med millennieskiftets populärkulturella röta framstår det som ett stort sundhetstecken att det blev just dessa röster som tillhör de mest tongivande och inflytelserika i dag.
Den här hösten har kultursidorna debatterat det luddiga begreppet poptimism – alltså uppvärderandet av något annat bortom vit, manlig ”indiekultur” – och huruvida den musiken är bra/intressant för att den gillas av många. Liknande resonemang har förföljt Taylor Swift ända sedan hon slog igenom, förmodligen eftersom hennes karriärutveckling går hand i hand med minskandet av traditionell kulturkritik både i Sverige och utomlands.
I diskussionen går det att urskilja ett nytt könskrig, som egentligen bara är samma gamla vanliga könskrig. Vid frontlinjen står undantagslöst manliga kritiker och debattörer som med vässade argument om ”objektiv kvalitet” slår tillbaka mot sin upplevelse att en viss sorts pop, gjord av och för andra än heteromän, har dominerat musiksamtalet alltför länge.
Det är inte förvånande att backlashen kommer nu, i en tid där kvinnors och hbtqi-personers rättigheter är på tillbakagång, samtidigt som det har blivit otrendigt att påtala orättvisor. Att läsa ”Girl on girl” är att bli påmind om ett deppigt narrativ: att varje feministisk delseger förr eller senare alltid möter motgång.
Så slutar också historien om Jennifer Ringley. 2003, efter sju års arbete med Jennicam, gick hon offline för gott efter att ha blivit uthängd och hånad både på internet och i medier. Hon hade legat med fel man framför kameran – en man som var förlovad med någon annan. Det finns en sorglig ironi i hur Jennifer Ringleys löfte om att vara ofiltrerad inför följarna krackelerade när det visade sig att hon var en riktig människa.
Läs mer:
Kristofer Ahlström: Den populära AI-countrylåten är som att söka tröst hos en skärmsläckare
Greta Schüldt: Är det en slump att Rosalía är lika gammal som Jesus när han korsfästes?
Saga Cavallin: Det är de kvinnliga artisterna som förnyar poppen som konstform just nu
