Under stjärnhimlen på prärien väljer Alex att spela en sång som jag aldrig hört förut. Tack vare min fotografkollega upptäcker jag Joan Baez en halv sekund före Generation Z.
Han spelar ”Diamonds and rust”, hon sjunger om Washington Square och en telefonkiosk i Mellanvästern, men jag kommer alltid att tänka på det här ögonblicket på landsvägen mellan Missouri och Nebraska.
I brittiska The Guardian, ett och ett halvt år senare, läser jag om hur Joan Baez har blivit ett fenomen. Unga kvinnor ser den nya filmen om Bob Dylan, ”A complete unknown”, och identifierar sig med den unga protestsångerskan och hennes trassliga relation med Dylan.
”Hon klarade inte att släppa honom, även om hon visste att det inte var bra för henne. Det är så äkta. Det händer just nu flickor överallt och det hände på 60-talet?”, säger en av de unga kvinnorna i texten.
Baez, 84, hyllas på Tiktok. Hon har inte appen men hennes barnbarn postar inlägg där de går på konserter med musiker som Phoebe Bridgers. Plötsligt fattar jag varför ”Diamonds and rust” dånar från min sextonårings rum. Hon har inte lyssnat på en låt som jag gillar sedan 2018.
I min generation och vänkrets kollade vi på ”Sex and the city” och suckade över att vi kände oss som Carrie, när hon inte klarar att sätta punkt för relationen med mr Big. Sedan blev det skämmigt att gilla den serien. En medelmåttig och en direkt usel film bidrog, liksom alla tillrättalägganden i den sentida uppföljaren ”And just like that”.
Själv har jag inga som helst problem med den politiskt korrekta mångfalden bland de nya skådespelarna. Tack vare ett avsnitt i serien hittar jag fantastiska afroamerikanska konstnärer. Men när Carrie tar tillbaka den bedrägligt mysiga snickaren Aidan – han som så många uppfattat som det fina, rätta valet – vill till och med jag skrika ”han är woke!”
Jag försvarar fortfarande Carrie och originalserien. Jag önskar att jag hade försvarat Baez också, när hon var otrendig och pinsam. Jag blir mest förbannad för att ingen har sagt hur bra hon är.
”Min poesi var usel, sa du”, lyder en textrad i bilradion, den där natten mellan Missouri och Nebraska. Långt därborta i nordost mot vad som borde vara Iowa ser vi blixtarna från ett åskväder.
Läs fler kåserier, till exempel Kalena om hur den ryska ubåten på skäret aldrig har blivit inaktuell i Karlskrona.
