Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Som liten fick jag lära mig att man får äta äppelpaj till frukost om man bor på en bondgård i Malone i delstaten New York. Det är en kunskap som jag har förmedlat till mina barn, genom att läsa högt ur ”Farmarpojken” av Laura Ingalls Wilder.
Mina barn har också fått lära sig att man kan odla jättepumpor med mjölk, för det gör huvudpersonen Almanzo. Jag vet inte vad vi ska göra med just den kunskapen, för ingen av oss är särskilt förtjust i pumpasmak.
Vi tycker också att helstekt kalkon är lite fett och torrt på samma gång. En i familjen gillar verkligen Mac & Cheese, men hans mamma är mindre förtjust i mjöliga makaroner som flyter runt i smaklös ostsås.
Det är kanske inte lätt att planera måltiden inför torsdag, när vi ska fira Thanksgiving i USA.
För fyra år sedan besökte jag och fotografen Pontus Mama Bear i hennes tält på Wampanoagmuseet i Massachusetts. Det var hennes förfäder som deltog i den mytomspunna skördefesten med migranterna från Mayflower för över 400 år sedan.
Hon brukade köra runt med en dekal på bilen: ”Mata inte pilgrimerna”.
För urfolken ledde mötet med kolonisatörerna till stora lidanden. Ättlingarna samlas fortfarande för att sörja. Det hindrar dem inte från att ordna sina egna tacksägelsemåltider, precis som sina förfäder.
Jag tror att det som jag försöker säga är att man kan rannsaka traditioner utan att avskaffa dem, och med respekt för Mama Bear, och med kunskapen om problemen med Ingalls Wilders skildring av urbefolkningen, ska jag duka bordet på torsdag och försöka hitta något att vara tacksam för.
Några tranbär blir det säkert och kanske en röra med svamp och smulat majsbröd, fast ett av barnen inte gillar svamp. Pumpa för syns skull. Gröna bönor. Potatismos.
Vi tar väl äppelpaj till efterrätt. Trots att vi inte har en dag av hårt kroppsarbete på 1800-talsfarmen i New York framför oss, kan vi unna oss lyxen att äta resterna till frukost på fredag.
Jag brukade somna med kläderna på efter högläsningen för barnen. Då var jag trött. Nu när jag tänker efter, finns det väl inga stunder i livet som jag är mer tacksam för.
Läs fler kåserier, till exempel Kalena om vad man egentligen ser i de där gamla släktfotografierna.
