En kväll i Wyoming vandrar vi förbi gläntan vid hotellparkeringen och en buske lyser lila i försommarskymningen.
Jag har inte sett blommande syrener på flera år. Mina barn har glömt hur man letar efter lyckan bland fem- och sexflikiga kronblad.
– Vad är en berså, frågade ett av dem häromdagen.
Jag tänkte att vi omedelbart måste flytta hem och bilda våra tonåringar. Vad är en värld utan syrenernas förtrollande doft?
Vi ser dem från köksfönstret i mitt barndomshem. Lila blommor och vita. Nya buskar och gamla längs stenmuren mot den gamla parken. Fortfarande finns inget tryggare ljud än min pappas steg i gruset på gårdsplanen.
Mitt intresse för trädgården har alltid varit begränsat. Men jag glömmer aldrig hur min syster fick använda smörgåspapper för att kalkera blommorna från ”Blomsterfesten i täppan”. På en av Elsa Beskows teckningar gästas Rosen av fruarna Pensé och Pion tillsammans med fröknarna Kaprifol och Syrén.
Vackrare kunde inget vara. Förutom Blåklinten. Och Vallmon. Och Pyrola.
Okej, det finns fler blommor än syrenerna, men inga är lika starkt förknippat med examenstider. En försommarkväll kunde vi stå i timmar och leta efter mutationer bland de små blommorna. Den som tuggar i sig en femling eller sexling får önska sig något.
Jag vågar inte börja gnaga på syrenbusken i Wyoming. Men en kort stund känner jag mig hemma i en skidort söder om de mäktiga nationalparkerna i USA.
Nästa morgon får jag lära mig att syrenbusken är invasiv och ett hot mot den biologiska mångfalden och att den kan förbjudas i Norge där man kan strunta i EU-reglerna. På SVT står en trädgårdsmästare från min barndomsstad Karlskrona och säger att både försäljare och kunder få ta sitt ansvar.
En kulturskribent föreslår att vi ska attackera trädgårdarnas verkliga styggelse istället. Hon syftar på trädäcken som sväller över alla bräddar på svenska tomter.
Läs fler kåserier, till exempel Kalena om hur ostadigt vädret är i Minnesotas svenskbygder.
