![](https://i0.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/cd2d814f-4785-4dae-84c9-3c661dacb5aa.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
1992 utkom min ungdomsroman ”Hjärtans Fröjd”. Sedan dess har jag i stort sett varje år skrivit en roman tänkt för tonåringar. Under de första femton åren fick jag kontinuerligt bekräftelse på att mina böcker blev lästa, i stort sett dagligen fick jag brev från mina läsare. Inte bara att mina böcker blev lästa, utan också att de betydde något, att det fanns unga människor som mätte sina liv mot mina berättelser. Kände igen sig, kände igen sitt främlingskap, sina funderingar, sin ångest – eller såg att det fanns andra sätt att se på sig själv, på världen, på livet. Mer och mer tänkte jag mig mina böcker som brev till en läsare, och mitt skrivande som ett pågående samtal. Mats Wahl, som tillsammans med Peter Pohl skapade den framgångrika svenska ungdomsromanen under 80- och 90.talen, var helt främmande för den tanken. Som författare måste du stänga dörren till ditt arbetsrum, sa han till mig, släpper du in läsaren blir du feg eller inställsam. Det är väl en rimlig litterär hållning, och jag förstod honom mycket väl, det var bara det att jag gladdes så åt den brevväxling mitt skrivande blivit. Samtal om viktiga saker, om ämnen som berörde oss på djupet. Och möjligheten att föra de här samtalen fyllde mig med hopp. Det går att mötas. Utan skyddsnät. Över gränser satta av ålder, klass, kön, etnicitet.
Jag kom att tänka att detta var ungdomsromanens roll, dess förnämsta kvalitet och värde. Att berättelserna kunde vara en väg fram till något djupt och sant, att de nådde något annat än det filmerna, tv-serierna, musiken, ruset, trenderna eller den glansiga ungdomskulturen kunde ge. Jag var en romantiker.
Och jag betraktade ungdomsromanen som en frizon, en undanskymd plats mellan den stora litteraturens vita dukar och glittrande vinglas och masskulturens cocacolaburkar och kletiga hamburgarrester. Och att det gav mig stor frihet. I skymundan försiggick en verksamhet nog så viktig för mig och läsaren men nonchalerad av omvärlden.
Kanske måste dagens författare av ungdomsromaner navigera varsamt mellan Skylla och Karybdis, vill vänster finns cancelkultur och identitetstankar, till höger finns troll och hets och populism.
Men kanske är det annorlunda nu. Kanske måste dagens författare av ungdomsromaner navigera varsamt mellan Skylla och Karybdis, vill vänster finns cancelkultur och identitetstankar, till höger finns troll och hets och populism. Får en medelålders man skildra en femtonårig tjej som har sex, får en ateist skriva om en muslimsk flickas längtan, får en kvinnlig akademiker skriva om en kille från Afghanistan? Och kanske är själva verksamheten ifrågasatt. Att vuxna författare skriver berättelser om och för ungdomar. Finns det något som skaver där?
Det som förenar oss är att vi alla varit sjutton år. Och jag vet vad jag en gång skrev: ”Sjutton år, äldre blir jag aldrig. Aldrig lika klok, lika ärlig, lika modig. Aldrig lika dum, lika falsk, lika feg.”
Den svenska ungdomsromanen är inte död, den lever. Det skrivs utmärkta och viktiga böcker av författare i olika ålder och med olika bakgrund. Och goda berättelser kan få oss att växa.
Läs mer om ungdomsböcker och en recension av Per Nilssons ”Som sparv som örn”