Det är med jazz som med moderna identiteter; om du känner att din musik är jazz så är den det. Ingen kan egentligen säga emot.
Och särskilt effektiv är nog jazzen som ett fordon, ett medel, ett verktyg eller vad du vill, för att säga det du vill ha sagt eller uttrycka lite vad som helst. Vildast under veckan var förstås Alabaster DePlume. Han heter egentligen Angus Fairbairn och är förutom saxofonist och spoken word-poet nog mer än något annat aktivist med jazzen som tillhygge. En del av det han gjorde på scenen i Slaktkyrkan var snudd på olyssningsbart (kletzmerpunkjazz med hardcorebas till exempel) men vi var nog alla där för själva övertygelsen. DePlume pratade om Palestina, om mänskligt motstånd och hur själva livet står i opposition till ondskan. Men vissa låtar var också rasande snygga och svängiga. Samspelet med basisten Ruth Goller var fantastiskt.
Den Bahrain-födda trumpetaren Yazz Ahmed skulle möjligen komma överens med Alabaster DePlume på ett politiskt plan, men som musiker är hon i den motsatta ringhörnan. Med London som utgångspunkt gjorde hon en lätt psykedelisk arabisk jazz med romantiska motiv från hemlandet. Men här blev det uppenbart att det verkligen är skillnad på att kliva upp på en scen för att spela på känsla tillsammans med andra musiker och på att – som hon och hennes medmusiker gjorde – stå där för att spela det som står på notbladen så korrekt det bara går. En musik fri från kommunikation, utan mycket liv och nästan inga känslor. Snyggt men stängt.
Skicklighet och liv är inga motsatspar, även om det allt för tekniska kan göra mig misstänksam ibland. På festivalens första kväll klarade brittiska Ebi Soda testet med en jazz med rötter i dansmusik med trombon, syntar och klubbkänsla. De följdes av Goran Kajfes balkanband. Tyvärr var det så bra att inget jag såg under hela festivalen riktigt kunde komma i närheten. Inte en död minut, lysande samspel, spännande taktarter och en hel radda imponerande insatser. Jesper Nordenström på keyboard förtjänar att få sitt namn i tidningen. Och har Goran Kajfes verkligen fått det erkännande han förtjänar för sina fina kompositioner? Jag tror inte det.
Till slut. Brittiska Emma-Jean Thackray, som fick stänga festivalveckan på Nalen är rasande begåvad. Man får en soulröst, en trumpetare och gitarrist i ett paket med henne. Och teknisk fusionjazz, funk, house och till och med triphop i de tyngre ögonblicken. Med senaste sorgeskivan ”Weirdo” som utgångspunkt blev det också överraskande känslomässigt. Som en kontrast till musikens höga energi och ekvilibrism fanns texterna om partnerns död, om meningslöshet, dödslängtan och avgrundsdjup ångest. Fusionjazz har sällan ett innehåll alls, här krockade det nattsvarta med det livsbejakande på ett oväntat sätt.
Sedan var festivalen över. Jazzen är en riktigt bra ursäkt för att fylla stadens många stora och små scener med musik av alla slag. Kanske borde vi helt enkelt utropa varje dag till jazzfestival.
