Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kära Gun-Britt Sundström,
Du får ursäkta denna – för oss båda – lätt besvärande intimitet i tilltalet. Men jag hittar inte riktigt någon annan form. Det är den första söndagen i advent och ropen om räddning – Hosianna! – fyller kyrkorna tillsammans med övertygelsen om att ljuset finns i världen och att mörkret inte har övervunnit det.
Skälet till att jag skriver är att jag förra helgen hörde ”Söndagsintervjun” i P1 med dig – händelsevis samma helg som FN:s klimatkonferens slutade i ännu en framgång för fossilindustrin och ännu ett misslyckande för mänskligheten.
Intervjun med dig var för mig, och jag vet också för många andra, omskakande. Du talade så kompromisslöst om bönen från 1500-talet du läser varje morgon och om din förtvivlan och förkrosselse över vart världen är på väg. På det konkreta planet handlar det om hur betingelserna för ett tryggt liv på jorden är på väg att förstöras, hur extremväder, torka och folkvandringar kommer att göra livet till ett helvete för våra efterkommande. När programledaren Martin Wicklin frågar dig om hur du talar med dina barn och barnbarn om detta säger du att det gör du inte – det är för hemskt. När du mot programmets slut anmodas att trots allt försöka hitta något positivt att säga svarar du att det är omöjligt. ”Det är så otroligt mörkt. Vad tycker du vi ska göra då?” försöker programledaren. ”Jag vet inte säger jag ju”, svarar du. ”Jag är fullständigt, fullständigt hjälplös.”
I stället lämnar du lyssnarna med tanken på vår egen död i en isande, tom rymd
Det du gjorde var stort. Att tänka och tala som du bryter det invanda mönstret som föreskriver att allt som sägs om vår nuvarande kris – klimatets, demokratins och den mänskliga anständighetens kris – måste sluta i ett konstruktivt tonläge. I stället lämnar du lyssnarna med tanken på vår egen död i en isande, tom rymd, precis som passagerarna på Harry Martinsons ”Aniara”. Jag kom att tänka på Hollywoodproducenten som under tilltagande mulenhet informerades om den originella handlingen i Martinsons rymdepos och till slut for upp och föreslog en ändring i manuset: ”En person kan väl överleva i alla fall?!”
Det du visar är att det inte är någon idé att låtsas att den pågående vandaliseringen av världen inte pågår, eftersom den gör det. Jag är själv inte stjärnögd inför framtiden: vår situation är utan motstycke i den mänskliga historien och falska förhoppningar är den värsta fienden. Jag tror att det är helt nödvändigt att någon säger det du gör – och på det sätt du gör det.
Men jag tror också att den hjälplöshet du beskriver har förmågan att samexistera med andra känslor. Du beskriver det själv i programmet: hur en depressiv grundton varje dag kan samspela med en förundran över att livet fortgår. Tanken att bara ett sinnestillstånd åt gången kan behärska våra liv är ett av den sekulariserade modernitetens stora bedrägerier: antingen är du optimist eller pessimist, antingen glad eller ledsen, antingen handlingskraftig eller uppgiven. Den rådande politiska konjunkturens mål är att få dig och mig och alla andra att fastna i just en låst position: apati, uppgivenhet eller cynism.
Därför vill jag, i korthet och medveten om risken att uppfattas som outhärdligt förnumstig, försöka sammanfatta tre tankar som varit och är till existentiell hjälp för mig. Inte för att jag vill pracka på dig min livssyn eller komma med hurtiga slogans om att inte sörja utan organisera sig, utan för att jag vill att tidningen ska vara en sådan plats som du efterlyser i ”Söndagsintervjun”, där man tar livet och världen på allvar. Du får ta det för vad det är:
Du känner säkert redan till Vaclav Havels berömda ord om att hopp inte är detsamma som optimism
● Hoppet. ”Enda möjligheten att ha något hopp är såvitt jag kan begripa om man har någon tro på en övernaturlig verklighet”, säger du i intervjun. Det är sant, men bara om man likställer ordet hopp med optimism eller övertygelsen om att allt kommer att gå bra till slut. Det senare är som du säger omöjligt att känna. Men hopp kan också vara något annat. Det är något som uppstår om man aktivt arbetar för att det ska uppstå – ett verb snarare än ett substantiv. Du känner säkert redan till Vaclav Havels berömda ord om att hopp inte är detsamma som optimism – inte en övertygelse att något kommer att sluta bra, utan förvissningen om att något är betydelsefullt, oberoende av hur det slutar.
● Laga världen, tikkun olam. Orden kommer från den judiska mystiken under 1500-talet, det vill säga samtida med din morgonbön. Det är en vacker och omvälvande tanke, som bygger på att världen är ljus, men att mörker hela tiden tränger in i den och att det är varje människas plikt och ansvar att laga dessa sprickor. Ingen kan laga alla och mörker kommer att fortsätta tränga in, men det man kan göra som enskild är att åtgärda dem när de uppträder. ”Därför måste jag täta sprickorna”, skrev journalisten Cordelia Edvardson. ”Laga vår trasiga värld. I fullt medvetande om att jag aldrig kommer att lyckas.”
● Inte antingen eller. Precis som du säger i programmet kommer allting att bli svårare för dem som kommer efter oss. Men det finns för den skull ingen kollektiv undergång. En klimatkollaps kommer garanterat att stimulera många av människans sämsta sidor, men den kommer också att aktivera motsatsen: empati, solidaritet, samarbetsförmåga. Många, förmodligen de flesta, kommer att fortsätta göra det som är rätt – av ingen annan anledning än att det är just rätt. Varje ton koldioxid som kan stanna i marken, varje institution i den liberala demokratin som står fast, varje gest i vardagen som upprätthåller anständiga normer och förbindelser mellan människor – allt detta kommer fortfarande ha betydelse. ”Vårt läge är kanhända inte hopplöst, bara vi”, skriver Stig Dagerman i en av sina dagsverser.
Det är nog i slutändan därför jag skriver
Det är möjligt att du tycker att allt detta bara är hårklyverier – en lek med ord som inte påverkar den materiella verklighetens miserabla tillstånd. Men jag har, åtminstone för tillfället, kommit till samma slutsats som Stig Dagerman: att den djupaste tragedin är den som uppstår om vi ger efter för vår egen känsla av förtvivlan. Och åtminstone den känslan har jag möjlighet att påverka. Det är nog i slutändan därför jag skriver, inte för att jag nödvändigtvis tror att det kommer att förändra världen, utan för att jag i det längsta tänker insistera på att världen inte ska förändra mig.
Varma adventshälsningar,
Björn
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
