När den argentinske kardinalen Jorge Mario Bergoglio anlände till 2013 års konklav gav vadslagningsfirmor 40 gånger pengarna till den som satsade på att han skulle bli nästa påve. Vatinkanexperterna placerade honom långt ner på sina listor över papabile eller ”påvemässiga” kardinaler.
Men fem omröstningar senare var det han som trädde fram på Peterskyrkans balkong som påve Franciskus.
Det säger något om hur ovisst ett påveval är. Det handlar om politik, geografi, teologiska frågor – men också om vem som känner vem bland kardinalerna.
Efter Franciskus död på annandag påsk har världens kardinaler strömmat till Rom. Ungefär 134 av dem – de som är under 80 – kommer att delta i konklaven, den församling som väljer hans efterträdare.
Och den senaste veckan har de träffat varandra i olika sammanhang. På officiella förmöten, vid mässor och böner, men också på privata middagar. De har lagt fram sina positioner, de har troligen nämnt namn på kandidater de kan tänka sig. De har skapat informella grupper.
Mötena behövs, eftersom kardinalerna inte känner varandra särskilt väl. Konklaven är större än tidigare och av dem som har rösträtt har hela 108 utsetts av den förre påven.
Just detta faktum gör att vissa bedömare tippar att nästa påve kommer att gå i Franciskus fotspår. Att det blir en asketiskt lagd påve som vill sträcka ut en hand till det globala Syd, som betonar migranter, fattiga människor och klimatkrisen.
Kort sagt en motvikt till världsliga ledare som Donald Trump.
Men att det blir så är långt ifrån säkert. Inte alla de kardinaler Franciskus utsåg under sina 13 år som påve delar hans åsikter. Och det finns många andra faktorer för de röstande att ta hänsyn till än huruvida en kandidat anses stå den döde påven nära eller ej.
Ett antal starka kandidater har pekats ut. De kan grovt delas in i progressiva som Franciskus, konservativa kritiker av honom, och mittenkandidater som skulle kunna ena falangerna.
Det är ungefär samma namn som vadslagningsfirmorna ger lägst odds. För närvarande ”leder” italienaren Pietro Parolin, som betraktas som moderat, före den progressive filippinaren Luis Antonio Tagle.
Men också konservativa namn som ungraren Péter Erdö och guineanen Robert Sarah nämns i förhandsspekulationerna. Liksom andra progressiva som italienaren Matteo Zuppi och fransmannen Jean-Marc Aveline.
Geografiska hänsyn kan också spela en roll. Är det kanske dags för en påve från Afrika, den region där katolska kyrkan faktiskt växer? Eller borde påvetiteln ”komma hem” till Italien efter 47 år av icke-italienare på den heliga stolen?
Ett problem ur det progressiva lägrets synvinkel är att många visserligen skulle vilja se en afrikansk påve, men att de tillgängliga kandidaterna är strängt konservativa, särskilt i frågor om hbtq-personer och kvinnans roll i kyrkan.
Flera av toppkandidaterna har dessutom sina starka kritiker, som lobbar intensivt för att stoppa dem.
Det gäller Pietro Parolin, som i sin roll som Vatikanens högste diplomat förhandlade fram ett avtal med Kina 2018. Det resulterade i att det kinesiska kommunistpartiet i praktiken har vetorätt när katolska biskopar utses i landet.
Det priset ansågs vara värt att betala för att kinesiska katoliker skulle få praktisera sin religion öppet. Men vissa anser att Parolin lade sig platt för Peking.
När det gäller andrahandsfavoriten Luis Antonio Tagle kritiseras han för att inte tillräckligt hårt ha markerat mot Filippinernas förre president Rodrigo Duterte, när denne genomförde sitt ”krig” mot droger med tusentals mördade.
Kardinalerna som har samlats i Rom uttalar sig förstås inte öppet om politik. Men precis som andra val i världen sker konklaven i skuggan av Donald Trump.
USA-presidenten har för sin del redan pekat ut sin favoritkandidat: Timothy Dolan, kardinal och ärkebiskop av New York.
Inte så många andra tror på Dolan. Men han förutspås kunna spela en viktig roll som ”kungamakare” och ledare i konklavens konservativa grupp.
Läs mer:
I Rom ser vissa påvevalet som en kamp mot USA
Blev ”Guds influerare” efter sin död – nu ska 15-åringen bli helgon
Påven ringde Gaza dagligen: ”Glömde aldrig de utsatta”