Troligen var det fenicierna som transporterade huskatterna till Europa och de transporterna började för ungefär 2 500 år sedan, enligt de nya studierna.
Därmed slår studierna hål på flera tidigare hypoteser.
Det stämmer inte att katterna började spridas till Europa först i samband med romarriket, som tidigare ibland har hävdats.
Inte heller ingick katter i det stora jordbrukspaketet från regionen öster om Medelhavet, där får, getter, grisar och kor domesticerades och spreds ungefär samtidigt med start för ungefär 10 000 år sedan.
Att katterna skulle ha börjat leva med människor i samband med det allra tidigaste jordbruket bygger framför allt på fynd från Cypern. Där har flera kattskelett hittats i tidiga jordbrukarbyar. Det mest spektakulära är från byn Shillourokambos. Där blev en människa, en ung katt och ett flertal påkostade offergåvor begravda tätt intill varandra för 9 500 år sedan. Dessa katter måste ha transporterats dit i båtar eftersom Cypern är en ö långt ute i havet där vildkatter inte fanns innan de första bönderna kom dit.
Den gamla hypotesen – som jag själv har förespråkat i flera sammanhang – är att katter sökte sig till människornas byar i samband med att jordbruket först utvecklades. Då började människor nämligen förvara stora mängder spannmål i lager. Dessa spannmålslager attraherade gnagare, som i sin tur drog till sig katter.
När bönderna sedan började sprida sig landvägen över Europa följde katterna inte med, för – som alla vet – det är svårt eller omöjligt att valla en katt.
Den här hypotesen behöver inte vara fel. Men även om katter i viss mån började leva med människor redan vid jordbrukets uppkomst öster om Medelhavet för 10–12 000 år sedan, så blev inte de katterna upphov till dagens tamkatter, enligt de nya studierna.
Att härleda kattens vägar har sina särskilda utmaningar. Katten är ju inte varit en art som människor normalt äter, och därför har det varit ont om kattben att analysera. Det är också svårt att bara på utseendet skilja tama katter från vildkatter – i vår del av Europa den europeiska vildkatten, Felis silvestris, och västra Asien och Nordafrikanska falbkatten, Felis silvestris lybica.
Men nu har alltså två forskargrupper sammanställt dna-analyser från totalt 350 kattindivider, tillsammans med nya dateringar med kol-14-metoden, analyser av kattben och avbildningar.
Slutsatsen i de två studierna – än så länge bara preliminärt publicerade på sajten BiorXiv – är att alla tamkatters ursprung är falbkatter i Nordafrika. Forskarna menar att katten domesticerades i Egypten, främst av religiösa skäl, inte praktiska. I det forntida Egypten utvecklades ju en omfattande kult av kattgudinnan Bastet och massor av katter föddes upp för att offras till hennes ära.
När katten sedan nådde Europa blev den förknippad med gudinnor som Artemis, Diana och i vår del av världen Freja. När kristendomen tog över blev katten i stället förknippad med ondskan, inte minst när kvinnor beskylldes för att vara häxor.
I Sverige ansågs länge två katter i Varnhem i Västergötland vara de äldsta fynden. Dessa två katter begravdes med en förmögen kvinna det första århundradet efter Kristus, för åtminstone 1900 år sedan.
Men för några år sedan upptäcktes svanskotan av en ännu äldre tamkatt, från Rasbo i Uppland. Den har med kol-14-metoden daterats till mellan 2 100 och 2 500 år.
Bedömningen att det verkligen är en tamkatt bygger på svanskotans utseende och på uppfattningen att europeiska vildkatter vid denna tid redan var utdöda i området. Om det stämmer är det fascinerande att tänka sig hur de spinnande afrikanska kultdjuren har förts till våra trakter.
Läs mer:
Karin Bojs: Kattens parasit gör vargar till orädda ledartyper
Katters kommunikation gav ännu ett IgNobel-pris till Lund
Katten går sina egna vägar
