För några dagar sedan hade jag förmånen att lyssna på den franske dna-forskaren Ludovic Orlando när han talade på Aula Magna – Stockholms universitets största samlingssal med upp till 1200 sittplatser. Föreläsningen var en del av ett Nobelsymposium. Till sådana symposier bjuds världsledande forskare in för att tala, och inte sällan dyker de upp igen i Stockholm igen efter ett par år, och då som Nobelpristagare.
Ludovic Orlando talade framför allt som sina banbrytande rön om hästens domesticering, där den hittills viktigaste publikationen publicerades i tidskriften Nature för något år sedan.
Något som Ludovic Orlando däremot inte nämnde i sin föreläsning på Aula Magna var hans allra färskaste publicering – som publicerades i tidskriften Science så sent som för ett par veckor sedan.
De resultaten nämnde han inte heller när jag besökte honom på hans heminstitution i Toulouse i våras i samband med en radioinspelning.
En radioproducent och jag spelade in Ludovic Orlando i närmare tre timmar och fick höra massor av intressant material. Men det allra mest känslosamma och gripande rann ur honom innan vi hade hunnit få igång utrustningen.
Då berättade Orlando om sitt samarbete med forskare och traditionsbärare från amerikansk ursprungsbefolkning.
Bland annat fick vi höra om när han bjöd in sina amerikanska samarbetspartners och ordnade ett besök i franska grottor där det finns avbildningar från istiden – inte minst av hästar.
De pinfärska resultaten i Science bygger just på Ludovic Orlandos samarbete med ursprungsamerikanerna. Flera på författarlistan har traditionella amerikanska namn. Förstaförfattaren heter till exempel Yvette Running Horse Collin (Tašunke Iyanke Wiƞ). Andra namn är Mila Hunska Tašunke Icu (Chief Joseph American Horse) och Mažasu (Wendell W. Yellow Bull).
Forskare som arbetar med människors (och även djurens) tidiga vandringar har ibland svårt att vinna förtroende hos de människor som har bott längst i undersökta områden. Representanter för ursprungsbefolkningar har ofta varit misstänksamma och inte sällan motarbetat forskningen. Deras misstänksamhet kan vara lätt att förstå. Historien är full av övergrepp som har begåtts av historiska kolonialister, och även av missgrepp från aningslösa forskare från nutida västlig tradition.
Resultaten i den nya Sciencestudien handlar om hur hästar under istiden rörde sig mellan nordamerikanska kontinenten och Eurasien över det landområde som kallas Beringia. När istiden tog slut översvämmades landtungan och blev Berings sund. Olika grupper av hästar skars av från varandra, och dessutom ändrades växtligheten på prärien och tundran när klimatet blev varmare.
Resultatet blev att hästarna, som en gång hade utvecklats i Amerika, dog ut på sin egen ursprungskontinent. De kom inte tillbaka förrän på 1500-talet när kolonialisterna anlände från Europa med tama hästar. Då snappade ursprungsamerikanerna snabbt upp konsten att hålla hästar och att rida, ett par hundra år tidigare än vad de flesta historiska dokument tidigare har visat, enligt dna-forskning av bland andra Ludovic Orlando.
I många ursprungsamerikanska gruppers traditioner och muntliga berättelser spelar hästar en mycket viktig roll. Jag vill låta vara osagt om sådana berättelser skulle kunna ha överlevt i flera tusen år, tillbaka till förra gången hästar levde i Amerika. Det är inte det väsentliga i den här historien.
Det viktiga är att det faktiskt går att bygga upp ömsesidiga förtroenden. Högteknologisk dna-forskning på Nobelprisnivå går att kombinera med muntliga traditioner med djupa rötter.
Men det krävs förstås människor med alldeles särskild förmåga att behandla andra med öppenhet och respekt.
Läs mer:
Karin Bojs: Då uppstod konsten att rida på hästar
Karin Bojs: När stäppens cowboys började med mjölk
Karin Bojs: Gammal avföring i Amerika rör upp känslor
Karin Bojs: Så utvecklades samerna till samer
