Donald Trump är inte den första presidenten som erövrat Vita huset med utfästelser om att lägga kraft på att förbättra tillvaron för amerikaner på hemmaplan, för att sedan dras in i militära operationer många hundra mil från den nordamerikanska kontinenten.
Men hans löften till väljarna var lika spektakulära som den bombning av kärnanläggningen i Fordow som de amerikanska B-2-planen utförde i natt.
Under valrörelsen lovade han inte enbart att få slut på kriget i Ukraina på 24 timmar. Han påstod också att han var den ende som kunde avvärja det tredje världskriget. Han fick det att låta som om han kunde avskräcka angrepp genom sin blotta närvaro i internationell politik.
Han osade av förakt mot både den politiska motståndaren Joe Biden och de traditionella försvarshökarna i det republikanska partiet. Han lovade att kasta ut krigshetsarna från Vita huset och återskapa världsfreden.
– Vi kommer att mäta vår framgång inte bara utifrån de strider vi vinner, utan också utifrån de krig vi avslutar, och kanske viktigast av allt, de krig vi aldrig hamnar i, sade han vid installationen som president den 20 januari i år.
Nu byter han linjal och måttband.
Den amerikanska bombhögern har återvänt. Fredsmäklaren Trump blir ännu en fältherre. Med krig och interventioner som ”dödar oskyldiga, gör oss utblottade och i slutändan leder till vår undergång”. För att nu citera den annars så Trumplojala republikanska kongressledamoten och isolationisten Marjorie Taylor Greene. De utpräglade Maga-ideologerna har haft svårt att hänga med i svängarna, efter Israels inledande attack mot Iran för lite mer än en vecka sedan.
I talet till nationen natten till söndagen svensk tid lät Donald Trump ungefär som företrädaren George W Bush, han som tvingades hantera terrorattentaten mot New York och Washington den 11 september 2001 och inledde de utdragna krigen i Afghanistan och Irak. Det var ekon av retoriken om ondskans axelmakter när presidenten beskrev Iran som världens ledande sponsor av terrorism samt Mellanösterns översittare och hatare. Han talade om gamla övergrepp och nya måltavlor och hotade med en tragedi.
Det var ett historiskt framträdande, ett sådant anförande som presidenter brukar hålla på egen hand, men Trump var omgiven av vicepresidenten JD Vance, utrikesministern och nationella säkerhetsrådgivaren Marco Rubio samt försvarsministern Pete Hegseth. Kanske kände president och hans strateger ett ovanligt behov av att visa att beslutet att gå till attack har ett brett stöd.
Presidenten vinner möjligen den interna striden mot Maga-ideologerna. Kärnväljarna följer Trump vart han går, även om spåren leder till Fordow, Natanz eller Isfahan. Men den väljarbasen är bara en minoritet av den krigströtta – och djupt splittrade – befolkningen i USA.
Det är klart att det går att argumentera för att den som slår ut Irans kärnanläggningar gör en insats för världsfreden. Men det är inte så Trump brukar låta.
Nu mäts hans framgångar och förluster i resultaten: Om Irans atomprogram verkligen har utplånats, om Iran återvänder till förhandlingsbordet, om den iranska regimen slår bakut och trappar upp ansträngningarna att bygga bomben, om amerikanska soldater i Mellanöstern blir måltavla för hämndattacker och om attacken utlöser ett blodigt inbördeskrig på iransk mark. Om USA dras in i ett utdraget krig.
På gott och ont har han aldrig varit närmare den långa raden av företrädare i Vita huset, denna historiska midsommarhelg.
