Klockan närmade sig midnatt och valdagen den 8 september 2025 var nära nog över. Då anlände de norska partiledarna till Stortinget vid Eidsvolls Plass i centrala Oslo för att summera valresultatet. Det är tradition att NRK och TV2 leder en valdebatt i den så kallade vandrehallen så fort rösterna är räknade.
Utanför var allt som vanligt: Journalister flockades runt stressade politiker för att få några korta citat till webb och livesändningar. Men samtalet på insidan blev något annat. Eftertänksamt.
Statsminister Jonas Gahr Støre verkade mest lättad över att ha fått förtroende för att leda landet under en ny mandatperiod som regeringschef. Han berättade om hur han hade känt snålblåsten, när partiet låg dåligt till i opinionsmätningarna förra året. Fremskrittspartiets partiledare Sylvi Listhaug tackade valarbetarna för det bästa valresultatet på ett halvsekel. Høyreledaren Erna Solberg, som gjorde ett dåligt val, lovade att använda alla röster som partiet skrapat ihop till att föra en konstruktiv politik för att göra Norge bättre.
På Stortingets Youtubekanal, stortingsfilm, finns en liten video från valnatten där Støre omfamnar rivalen Listhaug och poserar på bild ihop med Solberg. I ett klipp ger Venstres Guri Melby Erna Solberg en klapp på ryggen. Några var vinnare och andra förlorare, men de förenades i demokratins tjänst.
Det var inte enda gången under den norska valrörelsen som jag överraskades av det vänliga tonläget. Just Listhaug slog igenom som politiker för tio år sedan med provokativa uttalanden om ”godhetstyranniet” som ”rider Norge som en mara”. Men när hon fick en fråga om synen på invandring i den sista valdebatten på tv-bolaget NRK, inledde hon svaret med att slå fast att de allra flesta invandrare är välintegrerade och bidrar till det norska samfundet.
Kontrasten är slående, om man som jag har bevakat amerikansk politik de senaste fem åren. Inför presidentvalet i fjol utmålade Donald Trump och hans allierade den politiska rivalen Kamala Harris som lat, dum, långsam, inkvoterad, svag, radikal vänstergalning och möjlig missbrukare. Migranter sades förgifta det amerikanska blodet och politiska motståndare pekades ut som ohyra. Trump utsattes i sin tur för två mordförsök under valrörelsen. Den demokratiska politikern Melissa Hortman och hennes man mördades i juni, högerdebattören Charlie Kirk sköts till döds i september, och när Trumpkritikerna anklagar Vita huset för att nedmontera demokratin och yttrandefriheten, får de i sin tur höra att de piskar upp stämningarna och banar väg för politiskt våld.
Det är svårt att bryta den onda cirkeln av hat och hot när man uppfattar den politiska motståndaren som ett existentiellt hot. Men USA är inte det enda exemplet på hur hat och hot förgiftar det politiska samtalet. DN:s EU-korrespondent Lina Lund rapporterar om hur högerpopulisten Geert Wilders ställer in valrörelsen i Nederländerna. I förra veckan höll Danmarks statsminister Mette Frederiksen ett känslosamt tal i Folketinget, där hon varnade för den ökade hotbilden mot danska politiker. Och i Sverige väljer centerledaren Anna-Karin Hatt att lämna sin post, med hat och hot som motiv.
Jag driver inte tesen att norsk politik saknar schismer eller slitningar. Det här är landet där en högerextremistisk terrorist mördade 77 personer i juli 2011, de flesta av offren tillhörde Arbeiderpartiets ungdomsförbund.
Men kanske kan svenska politiker dra någon lärdom av den norska valdebatten 2025?
”Jag har inte haft behov av att slå någon, jag har bara haft behov av att vinna förtroende”, säger Støre i videon från Stortinget.
