Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
– Jag är Venezuelas president och kidnappad, sade Nicolás Maduro när han ställdes inför rätta på Manhattan i New York.
Sedan började han prata snabbt på spanska om hur han mot sin vilja förts från sitt hem. Då avbröts han av den 92-årige domaren Alvin Hellerstein, som bad honom att bara svara på frågan om sin identitet.
Händelsen refereras av New York Times kriminalreporter Jonah Bromwich, en av de journalister som befann sig i rättssalen.
Scenen är talande för den verklighetskrock som Nicolás Maduro måste uppleva.
På fredagskvällen gick han och lade sig i sitt palats i Caracas, efter ett möte med en kinesisk delegation.
Maduro har sagt att han sover gott om nätterna, men i efterhand lär han ångra att han inte sov inne i skyddsrummet i stället. Det hade kunnat fördröja den amerikanska insatsen.
I stället befinner han sig nu, knappa två dygn senare, i ett nollgradigt New York med en 92-årig domare som säger åt honom att sluta prata.
Nicolás Maduro nekade till alla anklagelser, och hävdade att han varken fått ta del av åtalet eller blivit upplyst om sina rättigheter.
Kort därefter avslutade domaren Alvin Hellerstein proceduren, med anmärkning om att nästa tillfälle blir den 17 mars.
För Nicolás Maduro och hans hustru Cilia Flores blir det en lång väntan i det beryktade häktet Brooklyn Detention Center, som har kallats för ”helvetet på jorden” – även om vissa förbättringar har gjorts på sistone.
Deras advokater anmärkte mot slutet att de åtalade har hälsoproblem som behöver tas om hand, framför allt Cilia Flores som ska ha skadats när hon tillfångatogs.
Att en president förs från sitt hem och två dagar senare ställs inför rätta i ett annat land är en häpnadsväckande utveckling. Agerandet har kritiserats av många, men ur ett rent operativt hänseende skickar gripandet signaler om hur potent den amerikanska militärmakten är.
Precis som när Irans kärnanläggning bombades i somras genomfördes operationen utan några amerikanska dödsfall.
Sedan ingripandet i Venezuela har Donald Trump på olika sätt hotat Colombia, Kuba, Mexiko, Grönland och Iran. Att USA skulle invadera och ockupera andra länder är osannolikt, det finns inget stöd för ett sådant agerande hos den amerikanska befolkningen.
Men att påverka länderna genom att avsätta ett statsöverhuvud, som i fallet med Venezuela, eller genom att pressa deras ekonomi med tullar eller strypt oljetillförsel, lär inte alltför många väljare protestera emot. Särskilt inte om det sker utan amerikanska dödsoffer.
Donald Trump har i sociala medier jämfört avsättandet av Maduro med hur Iraks tidigare diktator Saddam Hussein tillfångatogs 2003. Irakkriget, som fortsatte efter Husseins död, kostade över 4 000 amerikaners liv och pågick i åtta år. Det är den sortens militära insatser som Donald Trump vill undvika.
I fallet med Grönland är det därför inte stridsvagnar över det arktiska istäcket som man bör förvänta sig, utan kanske snarare ett scenario från en affärsmans perspektiv:
Om varje grönlänning – de är bara 50 000 – får en miljon kronor för att rösta för självstyre under amerikansk suveränitet (likt Puerto Rico) skulle det bara kosta USA fem miljarder dollar.
Det hade varit ”art of the deal.”
Läs mer:
Nicolás Maduro i rätten: ”Jag är kidnappad och oskyldig”
