Dokumentär
”High and low: John Galliano”
Regi: Kevin Macdonald. Medverkande: John Galliano, Charlize Theron, Kate Moss, Penélope Cruz, Naomi Campbell m fl. Längd: 1 tim, 56 min (barntillåten). Språk: engelska, franska. Biopremiär.
En av de bästa scenerna kommer mot slutet, när den geniförklarade superdesignern John Galliano blir insläppt i modehuset Diors arkiv. Det har gått runt tio år sedan han fick sparken som husets legendariska chefdesigner, dömdes för rasistiska hatbrott och hastigt dumpades av världens kändiselit som antisemitisk paria.
När scenen spelas in har han börjat tas till nåder. Han står som ett litet botoxat skal av sitt forna jag och ser kreationerna dras fram ur vita väggfack som på ett himmelskt bårhus, vecklas upp ur sina svepningar och sträckas ut på det långa bordet i rummets mitt. Han är vördnadsfull och ödmjuk, ber till och med om lov innan han rör vid de färgsprakande, pärlbesatta, förgyllda och befjädrade skapelserna, som om han vore en lärd konstkännare snarare än konstnären själv.
Just där och då – inför de egna kläderna – verkar Gallianos ödmjukhet hundra procent genuin, till skillnad från när han sorterar i minnesluckorna, bluddrar till förklaringarna till sitt hatbrott och ber världen om ursäkt. Narcissist, javisst, men ingen som har följt med så långt i filmen kan inbilla sig att den lilla sköra, spanskättade emopojken från södra London, geniförklarad som tjugoåring, kraschlandad som femtioåring, älskar sig själv. Däremot älskar han geniet som har skapat de fantastiska klänningarna, vem fan det nu är.
I den långa, utforskande intervjun som löper som en röd tråd mellan Kevin Macdonalds färgsprakande haute couture-arkivfilmsmontage beskriver Galliano sin arbetsprocess som besatthet. När man förstår hur många kollektioner han gjorde per år, med inspiration hämtad från allt från Paris hemlösa till Tutankhamuns grav, samtidigt som han var ett med sitt varumärke och levde upp till en utrerad självbild, framstår det som en tragikomisk underdrift. Som om han inte har hängt med i att ordet numer används för någon som är noga med vilket kaffe den dricker.
Det är de där glappen mellan man och konstnär, då och nu, sanning och lögn, rörmokarson och superelitist som ger liv åt ”High and Low: John Galliano”. Kevin Macdonald har tidigare gjort en dokumentär om Whitney Houston och en spelfilm om Idi Amin, så storhetsvansinne och störtdykningar från makten kan han något om. Men det här är en kärleksförklaring och uppgörelse på ett mer personligt plan. Som britt ur den postpunkiga Galliano-generationen är det egentligen omöjligt för honom att vara objektiv. Men han kämpar och kommer ofta åt ett gyttjigt mörker inom både idolen och den modeindustri som utnyttjar honom till sista droppen.
Tajmningen för filmen, nu när New Yorks kvasiintellektuella börjat slänga sig med rasistiska tillmälen i yttrandefrihetens namn och pendeln i största allmänhet – för att pendlar gör så – är på väg att svänga till provokatörers och konstnärliga elitisters fördel, är kanske sämre. När Galliano dessutom knockat modevärlden med sin Belle Époque- show för modehuset Margiela och världsstjärnorna återigen flockas för att få bära hans besinningslösa kreationer blir filmen lite väl mycket en del av återlanseringen. Just nu. Med tiden kommer den bli ett vackert och viktigt konsthistoriskt dokument.
Se mer. Tre andra dokumentärer om mode: ”Yves Saint Laurent: Den store kærlighed” (2011), ”Iris” (2014), ”Dries” (2017).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Kerstin Gezelius
Saga Cavallin: ”Metgalan ägde aldrig rum”