Utställning
Käthe Kollwitz – ”Mensch”
Statens museum for kunst, Köpenhamn
Visas t o m 23/2.
De gör nästan fysiskt ont att se på, bilderna som Käthe Kollwitz tecknade med sonen Peter som modell runt 1903. Alla med samma motiv och komposition: modern som i vanmakt sluter armarna om sitt livlösa barn. En tung, formlös skugga ruvande över den bleka, utsträckta pojkkroppen.
Bild på bild. ”Mor med död son”. ”Kvinna med dött barn”. ”Mor med dött barn”.
Drygt tio år senare skulle Peter Kollwitz bli bland de första tyska frivilliga att stupa i världskriget. Sonens död kom sedan att kasta sin skugga över Käthe Kollwitz hela liv och konstnärskap – även bakåt i tiden.
Teckningarna med det döda barnet får oundvikligen i efterhand något kusligt, profetiskt över sig, som om de förutser inte bara sonens öde och familjens sorg utan hela det dödens halvsekel som väntade den generation tyskar som bara råkat födas i fel tid. Och på fel plats.
Egentligen var dessa bilder förstås något helt annat. Kollwitz utförde dem som studier för en serie skildringar av 1500-talets tyska bondekrig – ett historiskt projekt i samma realistiska tradition som några år tidigare lett till hennes stora genombrott på den tyska konstscenen. Då med serien ”Vävarupproret”, utifrån Gerhart Hauptmanns roman om upproret bland de schlesiska vävarna på 1840-talet.
Något helt annat, ja. Och ändå inte: även om Kollwitz med åren frigör sig från det historiska materialet för att allt tydligare inta en roll som tidsvittne och aktivist, är det slående med vilken konsekvens i både stil och uttryck hon angriper sina motiv.
I den stora utställning som nu visas på Statens museum for kunst i Köpenhamn – den första i Skandinavien på ett halvsekel – blir det övergripande intrycket just detta, hur Kollwitz redan från början tycks ha funnit sin form och sin teknik.
Även om hon under sitt dryga halvsekel som konstnär också hann med att utforska måleri, skulptur och framför allt grafik, och även om det i många av hennes bilder finns en finstämd sirlighet och omsorg om detaljerna, så är det i tecknandet hon har sin kreativa bas. Och i de expressiva, monumentala gesterna man känner igen henne.
Men framför allt genomsyras hennes bilder av en medkänsla med historiens alla värnlösa offer: barn och kvinnor, fattiga och förtryckta; slagfältens och industriernas kanonmat.
Utställningen i Köpenhamn täcker hela Kollwitz gärning från de tidiga arbetarhistoriska serierna till den nakna illusionslösheten i hennes sista svit, ”Döden”. Sedda så här formar de en obruten rörelse av glödande blickar, stretande kroppar, återhållen vrede, vanmäktig sorg. Gestalter, gester och motiv återkommer och varieras genom decennierna.
Som om inget i grunden förändras.
Det är lätt att förstå hur Kollwitz på en gång pregnanta och kraftfulla bilder kunde ses som något nytt i det sena 1800-talets senromantiska tyska konstliv. I förhistorien till 10- och 20-talens tyska expressionism utgör Kollwitz och andra radikala realister en väsentlig, om än lite bortglömd, länk bakåt till konstnärer som Francisco de Goya eller Théodore Géricault. Hos dem utmynnade romantikens starka känslouttryck inte som hos exempelvis Caspar David Friedrich i sublima andaktsövningar utan tvärtom förenades med ett starkt socialt och politiskt engagemang.
Det är i den traditionen Kollwitz ställer sig, alltmer kompromisslöst i takt med att tidens mörker tilltar och den tyska politiken brutaliseras.
Bilderna från 20- och 30-tal har i stort sett bara två stämningslägen: agitatorisk protest och mörkaste förtvivlan. Ta exempelvis träsnitten i 20-talets antikrigssvit, vars avslutande bild går nästan helt i svart. Eller de många sena versionerna av skulpturgruppen ”Pietà”, ännu en variation på motivet med modern och det döda barnet, där mödrakroppen tornar upp sig som ett orubbligt berg över det späda barnliket.
Det är svårt att värja sig. Ändå återvänder jag kanske allra helst till några av de tidiga teckningarna från bondekrigssviten, där Kollwitz fina känsla för detaljer står i makaber kontrast till det våldsamma motivet.
Som i den bild där en våldtagen kvinna ligger på rygg i ett kålland, snärjd, nästan försvunnen bland de slingrande rankorna och bladen. Det syns först när man tittar noga – ur den täta, spaljerade växtligheten ovanför blickar ett litet barnansikte fram. Det är outhärdligt, och ohyggligt vackert. Stor och tidlös konst.
Läs fler texter av Dan Jönsson
Läs mer om konst på dn.se
