”Ska man tränga sig in i bänkraden med röven eller magen mot de som redan sitter? Hej, hej, tack så mycket, hej hej, tack. Så. Äntligen på plats. Men varför hängde jag inte av mig kappan? Och nu är jag ju jättekissnödig. Oj, vilken stark parfym bänkgrannen har. Jag skulle ha köpt godis. Men vänta, jag har ju en tablettask i handväskan. Åh, alla har förstås runnit ur, blivit luddiga och håriga, varför har de gjort om locken så idiotiskt att de inte går att stänga efter första öppnandet?”
Katrin Sundbergs inledande lilla stycke är en högst kongenial start på ”Ni hör vad jag tänker”. Det är maximal igenkänning och Sundbergs biljettköparkaraktär som med andan i halsen tar plats under sista ringningen knyter direkt banden med publiken. Precis så där är det, kan vi alla tänka. Så gör vi. Och det är det som ”Ni hör vad jag tänker” i stora stycken går ut på. Man kunde byta ut ”jag” mot ett ”vi”.
När hon efter inledningen antar den mer personliga monologrollen fortsätter igenkänningen. Här följer, mycket snyggt och väloljat – Sundberg är ju en manus-, regi- och scenräv – total identifikation med den, ska vi säga, vita medelålders medelklassens vardagstankar. Eller, som hon först tänkte döpa föreställningen till: ”Mellan mens och demens”. Alltså livet däremellan, det liv som vi alla här inne på Rival lever, med eller utan menstruation och menopaus. Utrymmet mellan barnpassning, karriär och ålderdom.
Varför sitter vi och glor på meningslösheter utlagda av tacky influerare – den som så önskar tar åt sig – på Instagram och Facebook?
Katrin Sundbergs tempo är högt men balanserat, hon vandrar mellan rena dialogavsnitt och skojiga föreläsningsliknande instruktioner på storskärm. Sjunger ibland, givetvis mycket bra och till en Calle Norlén-text, dansar som var hon en Bounce-medlem, men framför allt – hon gestaltar det som de flesta av oss tänker.
Hon är en kompis på scenen, eller typisk kollega vid kaffemaskinen, på bussen, vid ungarnas fotbollsplan: Varför sitter vi och glor på meningslösheter utlagda av tacky influerare – den som så önskar tar åt sig – på Instagram och Facebook? Hur beter sig en terapeut? För att inte tala om parterapeut? Hur är det att ha varit ihop med någon i jättemånga år? Vad trevligt det är i Palma de Mallorca. Att köpa nya skor. Sitta på kafé och registrera hur folk går på trottoaren utanför.
Hon lyckas antagligen exakt med det hon föresatt sig. Och det till publikens ansenliga glädje. Alla får vad de kunde hoppas på
Hon är förment sträng men förevisar egentligen våra guilty pleasures i vardagskulturen anno 2025. Och det är roligt. Hon lyckas antagligen exakt med det hon föresatt sig. Och det till publikens ansenliga glädje. Alla får vad de kunde hoppas på.
Men det antar rätt mycket formen av humoristiskt driven inspirationsföreläsning på företagskonferens. Den verksamhet som avser stärka oss, få oss att skratta och slappna av – men inte heller pröva oss på något sätt. Inte ställer något på ända, definitivt inte provocera oss. För så här löjliga, dumma, men också ganska schyssta, är vi. Så här tänker Katrin Sundberg och precis så här tänker vi andra också.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Niklas Wahllöf.
