Säsong 4 av Netflixserien ”Emily in Paris” är här.
För er som har väntat.
Emily från Chicago flyttar till Paris för att jobba med sociala medier och slits mellan sina känslor för en hunkig fransk kock och en lika hunkig brittisk finanskille. Hon trippar till jobbet med designväskor så små att du inte ens kan få in en mobiltelefon i dem samt ramlar i en nyckelscen ner i Claude Monets näckrossjö i Giverny (eftersom hon bråkar så intensivt med kärleksrivalen Camile).
Seriens franska skådespelare hade i första säsongen av Emily in Paris alla ett konstant uttryck av mild förvåning i ansiktet. Som om de inte riktigt kunde ta in att de deltog i något så fånigt.
Nu har de vant sig.
Emily in Paris är en succé.
Om ni inte redan har gjort det borde ni lägga ordet ”slop” på minnet. Det är AI-revolutionens motsvarighet till Internetrevolutionens ”spam”. Precis som spam eller skräppost blev nödvändiga begrepp när våra inkorgar började översvämmas av oönskade mejl för 30 år sedan har ordet slop myntats för att beskriva AI-erans motsvarighet.
Slop är poänglösa AI-genererade artiklar på nätet, det är de fula AI-bilder som får Microsoft clipart att framstå som Claude Monet och inte minst är slop de stilistiskt usla översättningarna av text som fyller en allt större del av våra digitala liv.
Forskare vid Amazon web services AI-labb uppskattade nyligen att över 50 procent av alla meningar på internet är halvkorrekt nervattnad slop från engelska. Detta oroar forskarna eftersom det blir en existentiell risk för AI själv. Om inget görs kommer modellerna att börja träna sig själv på sitt eget usla språk.
Och bli sämre och sämre.
Slop har dock även fått en större populärkulturell betydelse. Och den hänger samman med hur den digitala ekonomin fungerar i bredare bemärkelse.
För slop är inte bara AI-bilder där Jesus poserar tillsammans med en dinosaurie och alla har sex fingrar på varje hand. Slop är också Emily in Paris. Slop är faktumet att det finns 31 låtar på Taylor Swifts senaste album. Slop är biofilmen Deadpool vs Wolverine. Slop är många av de så kallade barnprogrammen på Youtube. Och slop är delar av innehållet i de flesta av dagens tidningar.
Vad som hände (redan för rätt längesedan) i den digitala ekonomin var att utrymmet för innehåll blev oändligt. På världens tidningsredaktioner gick man till exempel från att diskutera vilka texter som skulle ”få plats” i papperstidningen nästa dag till hur man skulle ”fylla sajten” nästa timme.
Det är klart att det gör skillnad.
Strömningstjänster som Netflix behövde samtidigt producera enorma mängder tv. Dessutom kunde de göra det allt billigare. Vi gick in i en era av slop. Som nu har snabbats på av AI.
Slop är innehåll som för det första känns repetitivt och tandlöst eftersom det bokstavligen är skapat (i många fall av en maskin) för att fylla ett oändligt digitalt utrymme. Slop har lett till en kultur där artister släpper album med till exempel 31 låtar. Trots att bara femton av låtarna är bra. Det finns ju alltid någon där ute som kommer lyssna. Det digitala tomrummet är oändligt! Varför inte bara lägga upp skiten?
I dagens digitala ekonomi har vi inget bra svar på den frågan längre. Särskilt när AI fortsätter göra produktionen så mycket billigare. Det enda som är ”dyrt” är människors uppmärksamhet.
Vilket leder till den andra delen av vad som karaktäriserar slop. Det är att slop samtidigt som det är banalt och intetsägande och ser ut eller låter som allt annat faktiskt också är extremt genomtänkt.
Inte i syfte att vara bra.
Utan i syfte att nå rätt målgrupp.
Om du utsätts för slop kommer du å ena sidan knappt komma ihåg vad det är som du har sett eller lyssnat på. Och å andra sidan kommer du känna dig manipulerad.
Som om innehållet har tryckts ner i halsen på dig. Antingen av någon algoritm. Eller av människor som har suttit i möten och försökt tänka som algoritmer.
Om vi har en populär superhjälte (Deadpool) och en annan populär superhjälte (Wolverine) kan vi kombinera dessa båda superhjältar som om det hela vore en ekvation! 1 plus 1 är 2. Så, om vi gör en film med både Deadpool och Wolverine får vi automatiskt med oss bägge superhjältarnas ”publik”!
Att ingen enskild människa någonsin har efterfrågat en film med både Deadpool och Wolverine är ingen faktor som diskuteras på dessa möten.
Detta är vad vi får. Och det är slop.
Säsong 4 av Emily in Paris är inget att himla med ögonen åt.
Den är en logisk konsekvens av den digitala ekonomin. Och hur den just nu präglar både hur människor och maskiner tänker.
Läs fler artiklar av Katrine Kielos-Marçal
