Ingen har förkroppsligat detta mer än Liz Truss.
När Truss blev premiärminister struntade hon i att låta det finanspolitiska rådet räkna på budgeten, sparkade finansdepartementets mest erfarna tjänsteman och upphävde tillfälligt delar av det finanspolitiska ramverket. Pundet rasade tillsammans med priset på brittiska statsobligationer. Och när priset på statsobligationer går ner går räntan upp.
Liz Truss tvingades avgå.
Det konservativa partiets ekonomiska trovärdighet återhämtade sig aldrig.
I natt vann Labourledaren Keir Starmer en jordskredsseger i Storbritannien. Det är ingen enskild ekonomisk fråga som har avgjort valet utan allmänt ekonomiskt missnöje tillsammans med bilden av att de konservativa inte klarar av att styra ekonomin.
2020 uppfattade 40 procent av de brittiska väljarna de konservativa som ”kompetenta”.
I dag är samma siffra runt 12 procent.
Väljarrörelsen från de konservativa till Labour var i Liz Truss valkrets i går den största någonsin i brittisk politisk historia.
Välförtjänt.
Kan man tycka.
Frågan är vad som kommer att hända nu.
Marknadsreaktionerna på det brittiska valresultatet har varit sömniga. Den stora Laboursegern var väntad och därför ”inprisad”. Rishi Sunaks valkampanj jämfördes redan från början med evakueringen av brittiska trupper från Dunkirk under andra världskriget. För de konservativa handlade det om att rädda vad som räddas kunde. Aldrig om att vinna.
Storbritannien har därför i många veckor befunnit sig i den märkliga situationen av att veta att det kommer att bli regeringsskifte men inte riktigt veta vad detta kommer att innebära. Labour har medvetet varit otydliga i sin ekonomiska politik.
Partiet har varit rädda för anklagelser om att de kommer höja skatten. Därför hade de lagt fram ett ekonomiskt program utan stora skattehöjningar men det gör det svårt att se hur de ska finansiera sina ambitioner för den brittiska ekonomin.
Storbritanniens nu tillträdande finansminister Rachel Reeves har pekat på det politiska kaoset under de konservativa som en bidragande orsak till att ekonomin har gått dåligt. Labour argumenterar för att enkla saker som en enad regering och ett finansdepartement med större makt (och arbetsro!) kommer att göra susen.
Men det kommer förstås inte räcka.
Labour vill göra ganska stora förändringar i den brittiska arbetsrätten, åtgärder som kommer att förändra den brittiska ekonomiska modellen och göra den mer europeisk. Labour har också identifierat produktiviteten i den brittiska ekonomin som det stora problemet. Brittiska arbetare producerar mycket mindre per timme, inte minst jämfört med amerikanska. Det håller tillbaka lönerna samtidigt som hyrorna rusar eftersom det byggs för lite bostäder.
Människor får mindre och mindre pengar kvar varje månad.
Storbritannien dras också med stor ekonomisk och regional ojämlikhet. Under valkampanjen har Labour varit ute och varnat väljarna för att Storbritannien inom ett decennium kommer att vara ”fattigare än Polen” om inget görs. Vad de menar är att storleken på ekonomin per person kommer att vara mindre än den polska.
Keir Starmer vill i stället göra Storbritannien till ”den snabbast växande G7-ekonomin” och han vill ”starta om” landets relationer med EU.
Men hur han ska göra det första och vad han menar med det andra är det ingen som än så länge riktigt begriper.
Läs mer: Rishi Sunak avgår som partiledare