När publiken börjar få svårt att ta något på allvar gäller det att svara med en ironisk blinkning som visar att man är med på skämtet. Inget råder väl bot på superhjältetristess som superhjälteskratt? Det tycks ha varit Marvels ingång med ”Thunderbolts*”, utrustat med asterisk i titeln för att betona distanseringen.
Tur nog fungerar tramset mest som indragare. Den forna lönnmördaren Yelena Belova (Florence Pugh) har förlorat sin syster, Black Widow (Scarlett Johansson), och börjat tröttna på att hantera andras våldsamma skitgöra.
Hennes uppdragsgivare, en slirig CIA-chef spelad med sedvanligt komisk träffsäkerhet av Julia Louis-Dreyfus, försöker rentvå sig själv genom att ställa Yelena mot en rad andra hemliga agenter i hopp om att de ska döda varandra. De överlevande – Yelena, Wyatt Russells antihjältevariant av Captain America och spöklika Ghost (Hannah John-Kamen) – slår sig samman med Yelenas pappa, den vodkasupande galningen Red Guardian (David Harbour), och den märkligt alldagliga och minnesstörda Bob (Lewis Pullman) som visar sig vara starkare än man först kan tro.
Yelenas mörka tankar växer till att bli själva temat i ”Thunderbolts*”. Skratten fastnar i halsen när rollfigurers traumatiska förflutna väcks till liv och orsakar avgrundsdjup ångest som tar sig uttryck i okontrollerbara krafter.
Antihjältehumorn ihop med ledigt svordomsbruk ger filmen en kaxigare ton än föregångarna i Marvels filmuniversum, men det är framför allt i de lågmälda dramascenerna som ”Thunderbolts*” sticker ut. Äntligen får Florence Pugh fördjupa sig i sin tidigare så platta rollfigur, tack vare ett manus (skrivet av genrevana Eric Pearson och Joanna Calo, den ena showrunnern till hyllade tv-serien ”The bear”) som oväntat naturligt perforerar den actionspäckade bågen med emotionella krypin.
De senare åren har Marvelfilmernas visuella identitet dalat rejält, med datoranimationerna som sett framstressade ut och där skådespelare som delar scen knappt verkar befinna sig i samma rum. Här prioriteras riktiga miljöer, tydligare koreografi och ett par riktiga stunts (bland annat när Pugh kastar sig ut med lina från världens näst högsta skyskrapa i Kuala Lumpur).
Marvel har inte varit så här emo sedan Peter Parker skaffade stripig lugg i ”Spider-Man 3” (2007), men det är en typ av tonårsångest som faktiskt griper tag. Just när man gett upp hoppet slår ”Thunderbolts*” ned och får det att blixtra till i hjärtgropen.
Se mer. Misanpassade superhjältar: ”Mystery men” (1999), ”The suicide squad” (2021), ”Deadpool & Wolverine” (2024).
Läs andra film- och tv-recensioner och fler texter av Sebastian Lindvall
