Keyyo: ”När jag får kritik jämför jag mig själv med en mango”

Det är knappt två veckor kvar till nyårsafton och Kristina Petrushina har fortfarande inte bestämt sig för vad som ska stå på hennes årslista.

Hon brukar göra en sådan varje år, berättar hon när vi ses på ett kafé i centrala Stockholm en tidig tisdagsförmiddag, med ett par punkter som ska fungera som löften eller i alla fall mål att sträva efter.

Ibland leder de till förändring, ibland glöms de bort, och ibland slår de inte in förrän långt senare.

Som med årslistan från 2017 som hon nyligen hittade i ett gammalt anteckningsblock. Bland flera punkter, som ”köpa lägenhet” och ”gå ner i spagat”, var det en som stack ut: ”Leda Melodifestivalen med Edward af Sillén som manusförfattare.”

Åtta år senare kan den punkten bockas av. När musiktävlingens första deltävling drar i gång lördagen den 1 februari står Kristina Petrushina, mer känd under artistnamnet Keyyo, på scen tillsammans med programledarkollegan Edvin Törnblom.

– Jag tror inte på voodoo eller så, säger hon medan en tekanna ställs ner på bordet mellan oss.

– Men visst är det knäppt?

Det är inte första gången hon leder en stor tv-produktion. Sedan hon blev känd via sin Youtubekanal, där hon postade videobloggar och sketcher redan som barn, har programmen avlöst varandra: ”Talang”, ”Kristallen”, ”Hotell Romantik”. Men Melodifestivalen är något annat. Det är en barndomsdröm.

– Jag borde kanske spela cool nu, men det går verkligen inte, det här är för stort, säger hon.

Att något är ens barndomsdröm är förstås lätt att påstå, men i hennes fall stämmer det faktiskt. Flera bevis finns, förutom det där årsmålet från 2017. Till exempel att hon sökte till Lilla Melodifestivalen hela elva gånger. Att hennes födelsedagsfester i februari alltid har tema Mello. Eller att hon valde bort sin egen studentbal för att i stället se finalen i Eurovision song contest.

Hela balen?

– Nej, jag gick dit och tog bilder, men jag stack hem så att jag hann se omröstningen.

Att Melodifestivalen betyder så mycket för just henne är kanske inte så konstigt. Det var trots allt ett av de första svenska programmen hon såg när hon precis hade flyttat till Sverige. Året var 2005, Nanne Grönvall sjöng ”Håll om mig” och Martin Stenmarck vann med en obegriplig hyllning till Las Vegas.

– Melodifestivalen 2005 var väldigt viktig för mig, för den blev en inblick i hur man skämtar här, hur musiken låter, vilka som är de stora artisterna … Jag minns att jag tyckte att det var fräckt och färgglatt.

Kristina Petrushina var åtta år gammal när hon och hennes mamma lämnade Sibirien i Ryssland för Smedjebacken i Dalarna. Det är en erfarenhet som har fått ta en del plats i hennes offentliga liv – i tv-programmet ”Keyyo med Rheborg i Ryssland”, i egna scenshowen ”Ryssen kommer”, i ett Sommarprat från 2021 – men vi återvänder ändå dit, till den lilla lägenhet i Omsk som hon delade med mamma, mormor och morfar.

När jag frågar varför de flyttade därifrån funderar hon en stund.

– För livet hände. Min mamma har alltid satt mig i främsta rummet. Men det var en stor omställning, en prövning. Jag menar, vi flyttade från en miljonstad till Smedjebacken där Ica stängde vid fyra.

Vilken var den största omställningen?

– Det var nog att se sig själv, och den person man har närmast sig i livet, förändras så mycket.

Hur förändrades du?

– Min gnista släcktes. Att plötsligt befinna sig på en plats där man saknar ett kontaktnätverk gör en extremt isolerad. Och jag, som alltid hade varit en riktig snackepåse, kunde ju inte heller behärska språket. Det är som att amputera en kroppsdel. Man når inte fram med hela sin personlighet, färgerna blir dova.

Den där gnistan var inte förlorad för alltid, och vi ska snart komma in på hur den tändes igen, men först plockar Kristina Petrushina upp sin telefon. Hon tar fram en Whatsappchatt och skrollar uppåt. Bubblorna med meddelanden är många, dagliga. På en bild syns en julgran.

– Mormors lilla julgran, förklarar hon med ett leende.

– Vi har kontakt varje dag. Säger godmorgon, godnatt. Det är jätteviktigt för mig. Om hon ringer svarar jag alltid. Det borde alla göra, man har bara en mormor. Gud, vad präktigt det låter, ”ring din mormor!” Men faktiskt. Gör det.

När Kristina Petrushina och hennes mamma flyttade till Dalarna stannade en del av släkten kvar i Omsk. Länge hälsade de på så ofta de kunde, men nu har det gått flera år sedan sist. En pandemi och kriget i Ukraina har försvårat resorna till Ryssland. I Whatsappchatten lever relationen vidare, men saknaden efter mormodern är stor. Det märks att ämnet är tungt; rösten går ner och händerna stillnar i knäet.

Vad tänker du om det som skett i Ryssland sedan du flyttade därifrån?

– Att det är för jävligt. Jag brukar dra mig för att prata politik, men det här är så mycket mer än politik. Det är en moralisk fråga. Det finns väl ingen frisk människa som vill ha krig. Ingen mår bra av det. Jag har släkt i både Ryssland och Ukraina och det är dränerande att se hur vanliga människor och familjer splittras.

Mer detaljerad än så vill hon inte vara, säger hon och ber om ursäkt. Hon är försiktig med hur hon uttrycker sig i medierna och har också svårt att förstå varför hon, som bott i Sverige sedan hon var åtta, så ofta förväntas uttala sig om rysk politik.

Jag har släkt i både Ryssland och Ukraina och det är dränerande att se hur vanliga människor och familjer splittras

När Ryssland inledde sin storskaliga invasion av Ukraina, den 24 februari 2022, kunde hon snart räkna till över 100 missade samtal från svenska medier som ville ha en kommentar. Hon valde att skriva på Instagram i stället: ”Jag är så ledsen för det som sker.”

– På ett sätt förstår jag hur de tänkte, säger hon i dag.

– Men jag flyttade hit som barn och ser mig själv som svensk. Jag kommer aldrig någonsin att bli ett språkrör för Rysslands politik. Jag står aldrig bakom krig.

Sedan den där februaridagen för snart tre år sedan är det flera ryssar och svenskar med rysk härkomst som upplevt att de bemöts med större skepsis än tidigare; en frostigare stämning. Det kan Kristina Petrushina känna igen.

– Absolut. Jag tror att det är jätteviktigt att man separerar människor från politisk ledning. Det är alltid bättre att ge människor en chans, prata med dem och ställa frågor än att gå runt och anta saker. Om man frågar inser man nog att de allra flesta bara vill se ett slut på det här.

Jag frågar om hon stött på andra fördomar som ryss i Sverige och hon skrattar högt. Stämningen blir lätt igen.

– Gud ja! Jag började dricka alkohol ganska sent, men på fester var det ändå alltid folk som frågade mig om jag inte skulle ha en hutt vodka.

Var det störigt?

– Nja, mest roligt. Att bemöta varandras fördomar öppnar ju dörrar till nya konversationer. Och vem har inte fördomar, om man ska vara ärlig?

Gillar du vodka?

– Haha, nej. Jag tänker att jag har tagit med mig flera fina östeuropeiska egenskaper – den inkluderande synen på familj till exempel – och skippat andra.

När hon kom till Smedjebacken var hon och mamman i princip traktens första invandrare. Folk visste inte riktigt hur det skulle hanteras. Det var på gott och ont, tror hon, eftersom det också ledde till att hon fick börja i en vanlig klass och lära sig svenska på bara ett par månader. Språket blev hennes nyckel in i samhället. Men att få kompisar i skolan tog tid.

– Det var inte lätt, men jag dömer inte. Barn är rädda för det som är främmande, det blev som det blev och jag hyser inget agg mot någon.

Dessutom fick hon snart ett nätverk, ändå. Hon utsåg ett svenskt par till farmor och farfar och på internet sträckte sig världen långt bortom de begränsade öppettiderna på Smedjebackens Ica. Sakta men säkert kom gnistan tillbaka.

– Flytten till Sverige är det bästa som hänt mig, konstaterar hon.

– Det var mitt bästa år, trots att det också var mitt tuffaste år.

En av de äldsta videorna på Keyyos Youtubekanal, från april 2011, heter ”Om skolfotografering”. I den pratar tolvåriga Kristina Petrushina, sittande i sitt flickrum, med skämtsam ton om sin oro för att bli ful på bild och iklär sig sedan rollen som störig fotograf i litet skägg.

Jag kan sakna tiden då internet fortfarande var oförstört

Med tiden blir karaktärerna flera – ryska Natalia, nördiga Per-Erik – och videobloggarna likaså. Sommaren 2013 firar hon 50 000 prenumeranter och därefter går det fort. 2014 värvas hon till SVT med den egna serien ”Keyyo & co” och samma år utses hon till årets stjärnskott på Youtubegalan Guldtuben. När hon två år senare blir samma galas roligaste youtubare hör DN av sig för att be om ”Keyyos 7 steg till Youtubesuccé”. ”Det viktiga är att du har en idé, och att den känns bra för dig”, säger hon i artikeln.

Du har befunnit dig i offentligheten sedan du var barn. Hur har det påverkat dig?

– Vet du, det var en lärare som hörde av sig nu när det blev känt att jag skulle programleda Mello, och skrev: ”Det är så fint att du är vuxnare men totalt oförändrad.” Det är en av de finaste komplimangerna jag fått.

Kan du någonsin sakna den där tidiga Youtubetiden?

– Du menar nu när jag är gammal och avdankad? Haha. Nej, jag tror inte det. Eller jag kan sakna tiden då internet fortfarande var oförstört. Många har frågat varför jag startade min kanal, och jag har alltid tyckt att det är en småknäpp fråga. Jag startade den för att det var kul. Det handlade inte om följare eller klick, för det fanns inte då, och det var fint att det fick vara så.

Plötsligt tystnar hon, böjer sig över bordet och pekar på sällskapet som sitter bredvid oss. En man mittemot två andra. Kavajerna: strykta. Stämningen: tryckt.

– Tror du att det är en anställningsintervju? viskar hon.

Vi noterar svetten på mannens panna och enas om att så nog är fallet.

Egentligen hade hon tänkt bli jurist, fortsätter hon. Det var först när hon, efter att ha fått nobben som jurymedlem för att hon var för snäll även mot jättedåliga jonglörer, erbjöds sommarjobb som programledare för ”Talang” som hon vågade tänka att det kanske kunde vara hennes karriär i stället.

– TV4 ringde typ precis när jag skulle springa ut på studenten och jag tänkte: ”Jag gör det här så länge det går.” Det är tio år sedan nu, men jag känner fortfarande likadant. Det är som att jag fejkat mig igenom de här åren, lajvat att jag haft koll på läget, varit delulu, säger hon och skrattar.

Fast en del koll måste du ju haft?

– Jo, visst. Självkänslan har byggts upp med åren. Men jag var ju så ung när jag började.

Har du någonsin känt dig överkörd?

– Absolut. Framför allt i början. Det är tyvärr många i den här branschen som går runt med väldigt mycket hybris och borde inse att de inte skulle vara något alls utan folket runt sig: producent, ljud, ljus, smink … Alla är beroende av varandra och man vinner så mycket på att bara vara en vänlig medmänniska.

Det låter inte som att du kommer att bli en diva-programledare?

– Nej, men man kanske skulle tjäna på att bli lite mer diva? Det vore ändå kul. Jag vill ju inte heller hamna i ”duktig flicka”-facket. Gud, vad unikt, att vara en tjej i 20–30-årsåldern som inte vill vara en duktig flicka … Men det är något jag har fått öva på, att stå upp för mig själv. Det har också stått med på min årslista.

Hon fingrar på tekoppen.

– Jag hade aldrig sagt det här för ett par år sedan, men jag är jättestolt över mig själv. Samtidigt tror jag att det är viktigt att inte lägga hela sitt värde i sitt jobb. Jag är ju också stolt över hur jag är som människa, kompis, dotter, säger hon och fortsätter:

– Alltså, jag har varit så himla karriärinriktad. Men är det vad jag kommer att tänka på när jag ligger på dödsbädden? ”Fan, vad fett att jag gjorde så många livesändningar”? Visst, det är jättekul, det ger mig lust och glädje, men min absolut största dröm är nog att en dag få skaffa egen familj.

Har du något mål där, typ ”barn innan 30”?

– Kom igen! Det får ta den tid det tar. Det är också ljuvligt att få gå runt hemma själv i äckliga gamla mjukisbyxor och äta fryspizza. Den dagen jag träffar någon vill jag vara den allra bästa och snällaste versionen av mig själv och det tar tid att komma dit.

Och hon har också fler drömmar som har med karriären att göra, nu när barndomsdrömmen snart är avklarad. En är att backa lite från offentligheten, jobba mer bakom kameran.

– Jag tror att det är hälsosamt, om man ska fortsätta med det här, att ta ett kliv bakåt emellanåt. Det kan behövas lite nya ansikten i rutan, och att vara offentlig har skrämt mig ibland. Jag ville aldrig bli känd, jag har aldrig velat skapa rubriker och det är helt okej om det får mig att framstå som en grå mus. Jag mår hellre bra. Jag tror att det är nyckeln till att jag fortfarande tycker att det här är kul.

Att hennes insats i Melodifestivalen förmodligen kommer att generera en hel del braskande rubriker, vare sig hon vill det eller inte, är hon beredd på. Lusten hon känner inför programmet trumfar rädslan. Dessutom har hon ett knep för att hantera eventuell kritik: hon jämför sig själv med en mango.

En mango?

– Ja, en mango. Vissa älskar mango. Andra hatar det. Men det är helt okej, för enligt mig är det fruktansvärt gott. Jag tror att det är en hälsosam ingång: man kan inte vara omtyckt av alla.

Om mangoliknelsen inte fungerar har hon en back up-plan: fyra bästisar är inkallade som stödteam och kommer att turas om att följa med henne på deltävlingarna.

Vilken deltävling ser du mest fram emot?

– Premiären i Luleå. Men också den i Göteborg kanske. Det är hemma för mig, jag hade mina tonår där. Men det är också den jag är mest nervös för, eftersom min mamma kommer att vara där.

Varför är det nervöst?

– Med henne känner jag samma som med mina bästa kompisar, i slutet av dagen är det deras åsikter som spelar mest roll.

Är hon stolt över din karriär, din mamma?

– Ja, men hon tar också åt sig äran: ”Hur fick jag en så jävla bra dotter?” Det är egentligen helt sjukt hur mycket ens föräldrar har gjort och gör för en. Jag tänker på det nu när mina kompisar börjar få barn och går runt med kräks i håret. Så här: min mamma har aldrig ställt några krav på att jag ska vara framgångsrik, men allt jag gör gör jag ändå för henne.

Anställningsintervjun vid bordet bredvid håller på att rundas av. Det tackas och tas i händer. Kristina Petrushina följer sällskapet med blicken när de plockar åt sig rockar och portföljer.

– Vet du vad, säger hon.

– I år ska jag hålla min årslista väldigt enkel.

Vad kommer det att stå på den?

– Bara saker som gör mig glad.

Läs fler av DN Kulturs helgintervjuer och andra texter av Matilda Källén