Kim de l’Horizons prisade debutroman är stygg och olydig

Alla försök att ringa in schweizaren Kim de l’Horizons debut ”Blodbok” är dömda att misslyckas. Romanen själv – publicerad 2022, flerfaldigt prisad och översatt till 16 språk – ligger i bakhåll, ständigt redo att pulvrisera den tyckande läsarens utsagor och karaktäriseringar.

Här är ett exempel på hur det kan ta sig uttryck. Halvvägs kommen i romanen gör jag en floskulös anteckning i marginalen: ”formen är lika flytande och obestämd som identiteten och livet den speglar”. Jag får genast tji, tillrättavisad av en fotnot på nästa sida. ”Det är för enkelt att framställa den uppstyckade världen i uppstyckade texter. Jag vet det, för postmodernisterna har för länge sedan blivit klassiker”.

”Blodbok” är ingen klassiker. Det handlar inte enbart om ålder. Texten i sig undanber sig definitioner och epitet, framför allt sådana som andas normativitet eller auktoritet. Faktum är att hela romanen vilar på en negation. Den handlar nämligen, som berättarjaget uttrycker det, om det som inte kan sägas med de språk som står till buds, men som hen ändå vägrar att förtiga.

Låter det invecklat? Det är det. Önskar man sig större begriplighet bör man ta fasta på de konkreta, ofta köttiga, detaljerna.

Texten riktar sig till en mormor som är romanens du. I mormoderns trädgård i Ostermundigen, en förort till Bern, står en blodbok med tjock och svulstig rot. Som barn sitter romanens jag ofta under boken och biter på naglarna så att blodet droppar ner i jorden. Som vuxen besöker hen mormodern på ett demensboende och har sex – för samlagen redogörs ingående – med en man ur personalen på en av boendets toaletter.

En dag finner romanjaget av en slump en bunt pappersark i sin mammas lägenhet. På dessa har mamman författat levnadsbeskrivningar av sina anmödrar hela vägen tillbaka till 1300-talet. Otroliga öden med stora umbäranden, passioner och otaliga graviditeter, fullbordade och avbrutna. Berättaren själv kommer däremot aldrig att bli mor. Om hen med sin icke-binära könsidentitet över huvud taget platsar i släktträdet är det alltså på den yttersta grenen.

En annan dag minns romanjaget hur mycket hen som barn hatade att bli omfamnad av mormodern. ”Din hand befann sig alltid någonstans på min kropp – på min arm, mitt lår, min mage – och den var i rörelse. Alltid, nervöst, smekande. Som svansen på en katt.”

Är det en sådan smekning? Är det som inte kan sägas, men heller inte förtigas, ett sexuellt övergrepp i barndomen? Jag vet faktiskt inte. Berättarjaget, fast besluten att bryta blodsbanden genomsyrade av trauman, verkar själv osäker på den punkten. Några anklagelser förekommer hursomhelst inte och snart ändrar romanen riktning och form ännu en gång.

”Blodbok” är i originalversion skriven växelvis på högtyska, schweizertyska och engelska. Även typografin varierar. Här finns brev, att göra-listor, förteckningar, fotnoter och rimmad vers. Vissa meningar sträcker sig över flera sidor, andra är korta och vassa som häftstift. Texten krumbuktar sig, håller sig inte på mattan och luckrar upp mer än den befäster. Den är stygg och olydig.

Kim de l’Horizon träder med sin debutroman fram som en litterär visionär. Som alla djärva visionärer är hen emellanåt obegriplig. I ”Blodbok” erkänns inga hierarkier, jaget skapas på egna, nya premisser. Det är fascinerande och grandiost, fast också ganska tröttsamt.

Läs fler texter av Sandra Stiskalo och fler recensioner av aktuella böcker.