Vem kommer att springa benen av sig för att se en film som heter ”Min femårsplan”? Men bakom den kriminellt intetsägande titeln döljer sig en både svepande och intim dokumentär om tre kinesiska singlar. En feminin trio vars liv och karriärer säger mer än man kan tro om jättelandet Kina just nu.
Karin Wegsjö, som senaste gjorde Tensta-dokumentären ”Om alla bara drar” (2024), har filmat i Kina sedan 2016. Då började hon följa en musiker, en ekonom och en psykolog som alla tre familjemässigt är resultatet av hemlandets forna enbarnspolitik.
De välutbildade och egensinniga huvudpersonerna knäar, mer eller mindre, under bördan av att försöka uppfylla föräldrarnas och statens krav på att de ska gifta sig fördelaktigt. Men också om galopperande ansvarsångest för de äldre.
Två av tre lämnar Kina. Den unga pianisten Amber hamnar i finska Åbo för att hennes kinesiska pojkvännen har fått jobb där. Försäljningschefen Jingya flyttar i sin tur till Göteborg för att göra business. Intressant nog är det bara den forna hbtq-aktivisten och terapeuten Tingting, som lever i ett lesbiskt förhållande, som stannar kvar i Kina.
”Min femårsplan” porträtterar den kvinnliga trion mot en spännande, bitvis visuellt överdådig fond av ett Kina som har förändrats mycket bara under de tio senaste åren. Å ena sidan talar filmen om att möjligheten för kvinnor att utbilda sig och leva självständigt blivit så mycket gynnsammare, å andra sidan skildrar den hur de traditionella familjevärderingarna fortfarande är en tvångströja. Som någon av kvinnorna säger, ungefär: ”Vi förväntas satsa allt på att lyckas med studierna, men när vi väl gjort det ska vi ändå bara hitta en make.”
Det är knappast några skarpa regimkritiker som står framför kameran. Den välbeställda Jingya ventilerar till och med sin misstro mot demokratin. Föraktfullt avfärdar hon Kinas befolkning som alltför mycket lantisar som inte förväntas kunna rösta vettigt. Diktatur är bättre för den ekonomiska tillväxten … och så vidare.
Men i samma veva som man får lära känna dem bättre, kompliceras bilden av en patriarkal samhällsyta och mer tillåtande levnadsformer därunder. Jingya är tydligt med att de kinesiska kvinnorna blir så mycket röststarkare om de tjänar egna pengar. Tingting vittnar om att det går att leva som queer – hon har till och med fått med sin mamma på det – och dessutom skaffa barn utan traditionell kärnfamilj.
Med tanke på hur vi i väst hela tiden förhåller oss till den kinesiska jätten, såväl ekonomiskt, som säkerhetsmässigt och kulturellt, är det intressant med en engagerande film som går ner på individnivå och gör det personliga politiskt. ”Min femårsplan” kommer knappast ha sin bästa publik på bio men håll – trots titeln – utkik när den förmodligen kommer på SVT.
Läs mer:
Hotet mot Kinas kommunistparti – färre och färre gifter sig
