Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Osamu Dazai
”Solnedgång”
Övers. Lars Vargö
Tranan, 174 sidor
Överlever vi klimatkollapsen och tredje världskriget? Och om vi gör det, hurdå? Postapokalyptiska berättelser har rotat sig i vår nutid. De handlar ofta om människospillror som trevar sig fram i en kommande värld av metallskrot, ruiner, giftmoln och muterade organismer, ofta också om hur överlevarna genom envishet och dådkraft kan börja om, vanligen genom att slå ihjäl sina konkurrenter. Som en dunkel kristallkula projicerar berättelsen nuets ångest in i framtiden.
Det finns också en annan postapokalyptisk berättelse. Den utspelar sig inte i framtiden utan i det förflutna. Den handlar om livet efter katastrofer som inträffat och är skriven av dem som såg världen störta samman.
Osamu Dazai påbörjade sin roman ”Solnedgång” 1944 och gav ut den 1947 – i ett Japan som var slaget, förstört, traumatiserat av atombombningarna och förödmjukat av USA:s ockupation. I romanen mäter han Japans fall genom att skildra den feodala överklass som relativt sett – och fullt rättvist – föll hårdast. Han kom själv därifrån men hade gjort upp med sin bakgrund när han före kriget anslöt sig till kommunistpartiet och gifte in sig i underklassen.
Romanens berättare heter Kazuko. Hon lever ensam med sin mor, ”den sista vackra, aristokratiska kvinnan i Japan”. Här finns också en bror, Naoji, som fått avbryta författarkarriären för militärtjänst på de södra stillahavsöarna.
Vi ser världen gå under genom Kazukos ögon. Rättare sagt, vi ser ingenting av hur den går under, men vi förstår det genom hennes känslor och funderingar som romanen förmedlar i drömsk och dagboksliknande prosa och i brev hon skriver till broderns litteräre läromästare. Texten svänger från hjälplös desperation och djup melankoli till ursinne och sarkasm i sökandet efter en hållning, en gest eller bara ett läte som kan ge form åt meningsförlusten. ”Det är som om frosten har lagt sig över hela världen.”
Romanen skriver in sig i litteraturhistoriens undergångsskildringar, som sträcker sig från de aztekiska poeterna som begrät sin förintelse vid spanjorernas erövring av Mexiko, till dadaisterna som efter första världskriget tog avstånd från allt och bejakade intet, och vidare till dem som efter andra världskriget gav ord åt katastrofen, i Europa främst de judiska överlevarna, som Paul Celan, Primo Levi och Imre Kertész, men också Heinrich Böll och andra i hans ruingeneration.
Och i Japan alltså bland andra Osamu Dazai, som gestaltar hur Kazuko skärmar av sig från den outhärdliga historien: ”Jag tycker inte om att prata om minnen från kriget, inte heller att lyssna till berättelser om det. Mängder av människor dog, men även det känns passé och tråkar ut mig. Jag är väl självisk. Jag blev inkallad, fick ta på mig jikatabi och utföra kroppsarbete, det är det enda som inte känns trivialt.”
Historiens våld tränger ändå fram. Modern får en mystisk sjukdom, svullnar upp och dör. Brodern Naoji återvänder från kriget, förstörd av opiumberoende. När Kazuko ber honom berätta, svarar han: ”Det finns inget att berätta. Ingenting. Jag har glömt allt. Jag kom tillbaka till Japan, satte mig på ett tåg. Risfälten var otroligt vackra. Det är allt. Släck lampan. Jag måste sova.” Kort därpå begår han självmord.
Dazais postapokalyptiska roman hjälper oss att mobilisera fantasin till beredskap inför kriser och krig
Så gav Osamu Dazai uttryck åt förlusten genom att klä den i öronbedövande tystnad. När ”Solnedgång” kom ut 1947 blev dess titel snart begrepp för en hel generations erfarenhet. Att det dröjt nästan 80 år innan vi tack vare översättaren Lars Vargö får denna bråddjupa och oroande roman på svenska vittnar om vår onödiga eurocentrism.
Men tajmingen är perfekt. Dazais postapokalyptiska roman hjälper oss att mobilisera fantasin till beredskap inför kriser och krig. Kazuko tränar sig till överlevnad. Ja, hon finner en utväg, delvis genom att läsa Rosa Luxemburg.
Född 1909 berikade Osamu Dazai sin samtid med en strid ström av fina berättelser och provocerade den med sina politiska ställningstaganden och skandaler. Äktenskap och självmordsförsök avlöste varandra. Efter det stora genombrottet med ”Solnedgång” hann han skriva ytterligare en märkvärdig roman – ”Inte längre människa”, till svenska 2008 av Anna Troberg – innan han på sin 39-årsdag dränkte sig i en kanal tillsammans med älskarinnan Tomie Yamazaki.
Därefter har berömmelsen skickat honom mot stjärnorna. På hans födelse- och dödsdag den 13 juni flockas de unga fansen vid hans grav. En fascinerande fusion av högt och lågt har gett honom ett andra liv i manga- och animekulturen. I Kafka Asagiris och Sango Harukawas framgångsrika ”Bungo Stray Dogs” är Osamu Dazai återfödd som en excentrisk, dödsföraktande detektiv som griper in när polisen inte längre vågar. Hans superkraft består i att han kan släcka superkrafterna hos de andra karaktärerna genom att bara vidröra dem, vilket han använder för att skipa rättvisa i Yokohama.
”De som dör är vackra. Att leva. Att bli kvar. Det är fult och doftar blod”, heter det i ”Solnedgång”. Reinkarnerad som mangahjälte bemästrar Osamu Dazai sin dödsdrift genom att dag för dag avvärja en hotande undergång.
Läs fler texter av Stefan Jonsson och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
