Opera
”Figaros bröllop”
Av Wolfgang Amadeus Mozart Libretto: Lorenzo da Ponte efter Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais komedi. Dirigent: Alan Gilbert. Regi och ljusdesign: Linus Fellbom. Scenografi: Julia Przedmojska. Kostym och mask: Lena Lindgren. Koreografi: Joakim Stephenson. Dramaturg: Katarina Aronsson. Medverkande: Camilla Tilling, Johanna Wallroth, Bethany Horak-Hallett, Jens Persson Hertzman, Erik Rosenius med flera samt Kungliga Hovkapellet och Kungliga Operans kör. Scen: Kungliga Operan, Stockholm Längd: Ca 3 tim och 15 min inkl paus.
Huset från fjolårets prequel – Rossinis ”Barberaren i Sevilla” – står kvar på scen, redo att bokstavligen möbleras. Kostymerna av moderniserat 1700-talssnitt har fått neonskrikig kontrastfärg och karaktärerna har blivit äldre, men inte nödvändigtvis klokare. Mozarts opera ”Figaros bröllop” är andra delen i Linus Fellboms Figarotrilogi, där den ungdomliga förälskelsen har lagt sig och konflikterna är ett faktum.
När den tyske regissören Tobias Kratzer för tio år sedan presenterade en liknande följetong på Wermland opera var den politiska aspekten mer påtaglig med giljotin och Beethovens ”Fidelio” som final. Redan Mozarts förvecklingskomedi om herrskap och tjänstefolk belyser ju i grunden både kärlekens och klassamhällets maktrelationer. Nu på Kungliga Operan blir ”Figaros bröllop” i första hand scener ur ett äktenskap, som småningom kommer att avslutas med den nyskrivna operan ”Figaro gets a divorce” från 2016.
Men först står alltså bröllopet mellan Figaro och hans Susanna för dörren. Samtidigt har Greven hunnit bli uttråkad av sitt äktenskap och anser sig ha adlig rätt att kuckelura lite med den blivande bruden. Den unge pagen gör anspråk på samma intressesfär och fnurrorna på trådarna är ett faktum i plural. Mezzosopranen Bethany Horak-Hallett gör en kärlekskrank och ständigt kåt Cherubino som kladdar på allt och alla, men samtidigt är livrädd för sin inkallelseorder. Jens Persson Hertzmans mycket mänsklige Greve har i sin tur mer Basil Fawlty än demonisk Don Giovanni över sig.
Inledningsvis blir det lite av en uppförsbacke, stelt och stiliserat med billiga humorpoänger i form av erigerad pinne och vippande panierstyvkjolar som fastnar i dörröppningar. Men Julia Przedmojskas spartanska scenografi öppnar samtidigt upp för Mozarts musikpsykologi som det till stor del går att förlita sig på med Alan Gilbert i orkesterdiket. På sitt rum med lager på lager av ”Prinsessan på ärten”-madrasser och alldeles för många skor sitter Grevinnan och sörjer sin livssituation. I Camilla Tillings gestalt framträder hon verkligen som djupt olycklig i sin ”Dove sono”-aria med sorgset slokande tonfall.
Om sopranen Johanna Wallroths Susanna sprakar det dessutom redan från start. I sin debut på Kungliga Operans stora scen är hon helt och hållet övertygande i både klang och mimik. Färgerna blir också fler efter paus när även scenrummet expanderar med rosaklädd kör och lyktor i rispapper. Tunga gröna draperier trollar slutligen fram en skog för fjärde aktens kärleksfälla. Klipska kvinnor – Susanna och den försmådda Grevinnan – har kokat ihop en komplott som får korkade män på fall.
Erik Rosenius förslagna, men lite fyrkantiga Figaro är snart med på noterna, medan Greven får bönfalla sin fru om förlåtelse. Fred blir det bara för att hon ”väljer försoningen”. Så blir både valen och kvalen ovanligt framträdande i detta komiska äktenskapsdrama med diskreta politiska förtecken. Fellboms läsning är något intressant på spåren. Uppsättningen övertygar inte rakt igenom, men är tillräckligt spännande för att man ska bli nyfiken på den rafflande fortsättningen i ”Figaro skiljer sig”.
Läs mer om opera och fler texter av Johanna Paulsson.
