Det börjar redan i trappan in till Konstakademien, med mysteriösa ”fragment av tecken” längs en vägg och en loopad ljudinstallation där en hälsning muterar och förvandlas till nonsens. I entréhallen välkomnas publiken därefter av avgångsstudenter från Kungliga konsthögskolan, samlade runt ett belamrat bord – inlyft från skolans kök, själva högsätet för vårens utmanande planering av denna slututställning.
Konsthögskolan i Stockholm har det senaste decenniets tampats med en rad kriser: inre konflikter, en förvaltning i spillror, en ödeläggande brand, följt av pandemins begränsningar och efter det inflation med stora kostnadsökningar – värst nu en hyresökning på 30 procent. Lägg till det en pågående renovering av lokalerna på Skeppsholmen, som förstås stört verksamheten.
Stämningen på skolan verkar ändå vara god och för masterstudenternas avgångsutställning används ”knytkalas” som metafor för det kollektiva arbetet. Fast den pressade ekonomin märks i katalogen, med beskrivningar av studenternas tidigare soloutställningar, vilket bara delvis stämmer med det som visas på Konstakademien.
Här saknas även verksskyltar. Men besökarna får ett häfte med kartor och basfakta om respektive rum och Joi Wengströms ordlista till hjälp att dechiffrera trapphallens nämnda hieroglyfer. Hans bildskrift om mardrömmar och minnen sprider sig vidare upp till Galleri Öst och har även gestaltats i stora frigolitskulpturer.
Men när det handlar om 24 masterstudenter med i snitt fem verk var, utspridda över sammanlagt nio rum på Konstakademien, är det minst sagt en utmaning att få en helhetsbild av respektive konstnärskap. Särskilt som studenterna i sina högst individuella projekt gärna blandar vitt skilda tekniker, uttryck och referenser. De kan beröra allt från popcorn i filmrekvisita och Daniel Burens randiga konceptkonst, till ”kollektiv ensamhet” symboliserad av mikrovågsugnar och hästskokrabbans unika, blåa blod.
Därtill är performance en bärande praktik för många av studenterna. För att ta del av den sceniska energin måste dock publiken pricka in rätt tid och återkomma flera gånger.
Även utan det och med lite detektivarbete går det ändå att hitta en hel del minnesvärda verk. I år är det påfallande mycket skulptur i allsköns material och former – ett fint exempel är Jost Malthas förevigade hästskokrabba i grönglänsande täljsten. Undersökande projekt av alla de slag är återkommande, oftast utifrån personliga erfarenheter.
Här märks Aron Fågelströms inledande ljudverk med anslutande video och skulpturer, som fördjupas med bakgrundsinformation om hans upplevelser av talpedagoger, röstövningar och utflykter i tyska språket. Likaså Alden Janssons subtila, hantverksskickliga skulpturer utifrån ett enda stycke lindträ. De utgår alla från samma händelse – att som transperson ändra juridiskt kön, få ett nytt personnummer och pass.
Målar gör däremot ytterst få masterstudenter. Men Kayo Mpoyi imponerar med en mångdimensionell installation där uttrycksfulla målningar, kolteckningar och objekt frammanar en episk familjeberättelse.
Jag fastnar också för Andrea Larsson-Lithanders sorgeprocess. Starkast uttryckt i ”Machine for making portraits”, en tvättmaskin som snurrar runt med en röd tröja, medan vattnet blir allt rödare och plagget lika symboliskt bleknar. Moa Cedercronas animerade video ”The motherproject” är i sin tur en galghumoristisk gestaltning av mammablivandet, en dockteater där hon axlar rollen som både mor och dotter.
Även Esmeralda Ahlqvist arbetar med dockor men i större format; huvudlösa och hopsäckade, nedstörtade från stolar och trappor. I Nikehallen indikerar en sönderriven, smutsig bröllopsklänning att något hemskt hänt hennes ”2nd bride” – i bjärt kontrast till hallens gipsavgjutningar efter antika, idealiserade gestalter. Polariteten förstärks av Jaana Kristiina Alakoskis gulliga rådjur som stupat över smuts och skräp, insamlat i konstnärens närmiljö.
Det som räddar utställningen från att bli på tok för rörig och splittrad är just att flera studenter arbetat i dialog med Konstakademiens hus. I ”Read the room” har Viktor Berglind Ekman diskret infogat en rörledning med avbrott för meddelanden som ”fiasko”. Han har även lagt till mer effektfulla grindar, med hopsvetsade konturer av en man som formar ett handhjärta.
I Tengbomhallen faller jag för Niels Engströms finsnickrade träscen med ett nedsänkt parti. Där inbjuds vi besökare att ligga på rygg, upptäcka byggnadens enda öppna lanternin och uppleva himlens skiftningar.
Kandidatutställningen tar vid på konsthallen Marabouparken, där också språk, identitet och personliga undersökningar dominerar. Även här saknas verksskyltar och dessutom katalog men på skolans hemsida finns i alla fall studenternas texter om verken.
Mer måleri är synligt här; bland annat Tang Wens tvetydiga motiv, Susanna Hurtigs diande smågrisar och Hanna Nordahls sinnligt fångade tupp på Högalidskyrkan. Märkbart är även erfarenheter av gemenskap, kärlek och svårigheter i transitionsprocesser och inom QTBIPOC (queer, trans, black, indigenous, people of colour), som bland annat delges av Jon Aagaard Gao i ”Queerd zine bibliotek och ”eller dö”, en skinnjacka med sårig text.
Trender i både samhället och konsten avspeglar sig alltid på examensutställningar – natur och klimatpåverkan verkar engagera studenterna mindre än tidigare, medan fragmentering och individualism är tydliga tidens tecken. Det gör förstås samarbete viktigt att lära sig. Men att kommunicera och formulera sina tankar bakom verken borde också vara det. Om man nu vill nå fram till publiken.
Läs mer:
Naturen värnas och bildpoesin vårdas på Kungliga konsthögskolan
Existentiellt sökande av Mejans konststudenter
