Den gick fort: julhelgen. Plötsligt är inte bara julen utstädad och nyåret utfestat. Redan på tisdag är hela den arbetstagarvänliga ledigheten över.
Tiden är alltid ostoppbar, men ibland tycks den snabbare än annars: när man blir äldre, när man har roligt eller när man önskar att något aldrig ska ta slut.
Det är en känsla som fångas extra bra av ett helt vanligt skiljetecken: kolon. Ett tecken i tiden, som gör att läsningen går lite fortare. Jämför bara inledningsmeningen med den här: Den gick fort – julhelgen.
Medan tankstrecket skapar ett andrum – drar ut på läsningen – så ökar ett kolon läshastigheten. Ett kolon är framåtlutat. Det får tiden att accelerera. Som i följande diktrad:
Plötslig förändring: in under himlakropparnas vila
glider de tjudrade.
Det är ett citat ur Tomas Tranströmers ”Strof och motstrof”. Dikten består av två strofer. Den första utspelar sig på en flod i Kongo, den andra någonstans i ett snöigt norr, på en släde. Det är först kvavt och vindlöst och mot slutet störtar sig åren. Tempoväxlingen sker mellan första och andra strofen. Det är en plötslig förändring – med just de orden – och den förstärks av ett kolon.
Nu har tiden inte bara en hastighet. Den har också en riktning, och även här spelar kolon en roll. Kolon signalerar att det kommer en fortsättning. Tiden och texten går framåt. Hur skulle det annars gå?
I ”Skiljeteckensboken” förklarar Siv Strömquist hur kolon ska tolkas: Läs vidare! Här följer något som hör ihop med det du just läst.
Tecknets uppgift var från början – redan de gamla grekerna använde kolon – att separera ord. Efter en tid kom det att användas för att dela in långa meningar i mer läsbara delar, som en slags mellanpunkt. Semikolon hade en liknande uppgift, men kolon avskilde större delar och semikolon mindre. Siv Strömquist berättar att tecknen ofta blandades ihop (och det händer ju fortfarande).
Numera är deras roller tydligare åtskilda. Semikolon har blivit ett ovanligt tecken, så sällsynt att det av en del uppfattas som snobbigt, medan kolon har blivit ett brukstecken, som knappt märks. Det är nästan lika vanligt som tankstreck. På 100 meningar är det tre som innehåller kolon, och fyra som innehåller tankstreck (den här texten är extrem, här är det 24 kolon på 90 meningar).
Fortfarande delar kolon upp en mening. I varje fullständig mening med ett kolon står det något före kolon, och något annat följer efter. Inte helt olikt tolvslaget: före och efter nyår. Vi kan inte påverka 2024, bara minnet av det. Förra året ligger på botten som ett ankare och förutsätter det år vi har nu: 2025.
Kolon är tecknet du använder inför en uppräkning. Det är särskilt i den rollen det händer att det förväxlas med semikolon. Det blir fel om man skriver:
Julhelgen är egentligen tre; jul, nyår och trettonhelgen.
För att det ska bli rätt med semikolon ska orden efter semikolon bilda en självständig sats; det är jul, nyår och trettonhelgen. Annars är det kolon som gäller.
Kolon används också som anföringstecken. När något ska sägas eller citeras.
Nu passar det: glad trettonhelg!
Om frågetecken uttrycker en fråga, så kan man säga att kolon är tecknet som svarar. Vad är det som passar? En hälsning om trettonhelgen!
Från början hette kolon dubbelpunkt. Inte konstigt, det är ju så det ser ut. Så heter det också i en del språk. På polska till exempel ”dwukropek”: ”dwu” är två och ”kropek” härstammar från ”kropka”, punkt.
Jag lär mig det polska ordet när jag läser Wislawa Szymborskas diktsamling med just det namnet: ”Dwukropek”. I Anders Bodegårds översättning heter den mycket riktigt: ”Ett kolon”. Wislawa Szymborska beskriver i 17 dikter livets slumpmässighet och människans öde. Hon gör det i dialog med läsaren. Här finns både du och jag.
Den sista dikten heter ”Strängt taget varje dikt” och slutar med strofen:
om det svart på vitt,
eller underförstått,
av ringa eller vägande skäl,
sätts frågetecken
och till svar –
ett kolon:
Inte bara poesi, utan all text är en dialog mellan skribent och läsare: mig och dig. Vi behövs båda för att texten ska bli meningsfull. Det är förstås jag som ger texten ett innehåll. Men det är bara en anvisning.
När jag skrivit texten tappar jag kontrollen och du gör vad du vill med den. Du kanske tolkar den välvilligt, eller skeptiskt, eller struntar blankt i den: slutar läsa. Du kanske läser i en annan ordning, från slutet, läser ett stycke i mitten och drömmer dig sedan bort eller så fastnar du och läser om.
I sin enklaste form kan det utläsas som ordet ”nämligen”
Kolon har en särskild roll i den här processen. Språkvetaren och experten på skiljetecken Alexander Katourgi kallar det interpersonellt. Det är en term som talar om att tecknet har att göra med samspelet mellan människor: skribenter och läsare.
Nu är inte kolon på något sätt unikt i det här samspelet. Vid varje skiljetecken – ja, egentligen var som helst i texten – kan läsaren stanna och ställa en fråga.
Alexander Katourgi har närstuderat kolon, särskilt i tidningstexter. Han vill tona ner kolons särställning, och menar att många skiljetecken är utbytbara mot varandra. Kolon är visserligen mer interpersonellt än punkt, men detsamma kan sägas om tankstreck och parentes:
”Kolon kan ofta bytas ut mot andra skiljetecken, men visst, kanske händer något med betydelsen då. Det är trots allt sant att kolon emellanåt förekommer jämte pekande ord som detta, så här och följande, och de orden kan tänkas ha smittat av sig på kolonet självt.”
Helt klart är att ett kolon kan effektivisera och komprimera texten.
I sin enklaste form kan det utläsas som ordet ”nämligen”:
Julhelgen är egentligen tre, nämligen jul, nyår och trettonhelgen.
Ofta kan ett kolon betyda mer än så:
Det gick fort. Vad gick fort? Julhelgen!
Det verkar praktiskt. Ett rationaliseringstecken.
Jag frågar författaren Jenny Tunedal om hennes relation till kolon. Hon avslöjar att tecknet kan göra henne osäker när hon stöter på det som översättare. Bara en så enkel sak som att avgöra om det ska vara stor eller liten bokstav efter kolon (om det som kommer efter kolon är en fullständig mening så ska det vara stor bokstav, annars liten).
Samtidigt tycker Jenny Tunedal att det är ett underbart tecken: ”så öppnande för uppräkningar, listor, hopningar. Så prosaiskt, på ett bra sätt.”
Ett uttalande som inte bara passar om kolon, tycker jag. Kanske också en förhoppning om det nya året. Så är det med tecknet i tiden: kolon!
Patrik Hadenius, som startade Språktidningen och varit förlagschef på Norstedts, arbetar nu med att få till stånd ett svenskt språkmuseum.
Missa inte hans tidigare texter om skiljetecken
Är det frågetecknet som får oss att upptäcka världen?
Fira påsk med vårt mest feministiska skiljetecken!
Gör trettondagen till – tankstreckets dag
Semikolon; ett otydligt tecken
