När Djurgården tog emot Malmö i Allsvenskans första omgång fördes tankarna till Shakespeare. För vad säger egentligen ett namn?
Mittbacken som tidigare hetat Jacob Une Larsson är nu Larssonlös, och Malmös Jens Stryger har bara ibland med efterledet Larsen.
För fotbollsspelare finns det gott om skäl till komprimerade namn – det ska få plats på en ryggtavla, gå snabbt för kommentatorerna att säga och tränaren att ropa. Solidariskt.
Men dessa effektiviseringar pekar också på en samhällsbred utveckling: son-namnen minskar i folkbokföringen.
Tittar man på de 16 vanligaste efternamnen i Sverige de senaste 20 åren, 2004–2024, är samtliga son-namn. Men de har alla blivit färre. Antalet Anderssons avtar med 34 000, Karlssons har reducerats med 20 000, Nilssons blir 14 000 färre.
Varför vill medelsvensson inte avsluta sitt namn med samma fyra bokstäver längre? Kommer ingen person heta Persson?
Anders Svensson är språkvetare och chefredaktör på Språktidningen. Han beskriver skämtsamt sitt namn som en ”karriärkatastrof”: sökträffarna på nätet drunknar bland andra med samma namn, och han får månadsvisa sms från människor som misstar honom för fotbollsspelaren Anders Svensson.
Samtidigt kan anonymiteten vara en bekväm osynlighetsmantel, menar Anders Svensson (språkvetaren). På senare år har han börjat känna uppskattning för sitt eget namn. I en tid där individualismen är lag har namnets normalitet blivit nästan subversiv.
– Många har sett sitt namn som varumärke, framför allt i hur de döper sina avkommor. Ungefär vart femtonde barn får i dag ett förnamn eller en stavningsvariant som de är helt ensamma om.
Fram till 2008 hette journalisten och författaren Klas Ericsson just Klas Ericsson. Men i samband med släppet av sin bok ”Byt namn! Och andra sätt att lyckas som journalist” (tillsammans med Anders Rydell) lydde han det egna rådet: Ericsson blev Ekman. I Skatteverkets register bär han dubbelnamn, vilket lett till en tvådelad identitet där de olika sidorna turas om att träda fram.
Klas Ekman – pryder bokomslag och gör karriär. Klas Ericsson Ekman – sköter vardagliga sysslor som att deklarera, gå på kvartssamtal, boka tid för tandstensskrapning.
– När jag har kontakt med myndigheter, eller skriver klagomejl, tycker jag att mitt son-namn tillför en lite extra träig och pålitligt gråsossig tjänstemannaaura när den behövs som mest, säger han.
Han saknar inte sitt son-namn. Som för många andra var bytet ett sätt att distansera sig från sitt förflutna, i Ekmans fall en googlehistorik fylld av – i hans ord – ”en massa lågbegåvade eller töntigt effektsökande artiklar”.
Men hans resa speglar också en större rörelse: en nationell längtan efter nystart.
Det samfälliga farvälet till son-namnen inleddes redan för över ett sekel sen. I små byar räckte det länge att heta Anders Svensson eller Lotta Olsson – alla visste ändå vem du var. Men när Sverige urbaniserades på 1900-talet uppstod problem.
Vid år 1930 hade skiftet skett: fler bodde då i städerna än på landsbygden. Den som traskade in i en fabrik för 100 år sedan kunde möta fem Anders Svensson. Det skapade förvirring och administrativa bekymmer, säger Anders Svensson (språkvetaren).
– Tittar man på språkvårdshandledningar från 1930-talet uppmuntrar ledande språkvårdare människor att byta efternamn. Det var funktionalistiskt inriktat – namnen blev ett sätt att göra det lättare i näringslivet och klassrummen.
Diskussionen pågick fortfarande 30 år senare. Hasse & Tage, som aldrig kallade sig Alfredson & Danielsson, skämtar om intetsägande son-namn i sin revy ”Gröna hund på Gröna Lund” (1962). I en efterlysning frågar man om det finns någon Olsson i salongen. När en man i publiken svarar fortsätter Tage: ”Då har vi följande förslag: Olvenstam, Olseryd, Olmehud, Ollonbrus”, och så vidare.
Monokulturen av son-namn kunde rentav resultera i att vissa personer inte fick pensionen utbetald, eftersom Pensionsmyndigheten blandade ihop människor med samma namn. Detta beskriver Johan Hedberg i sin avhandling ”Perspektiv på efternamnsbyten” (2024) – något det kan finnas mycket av just i Sverige, där vi bytt efternamn mer än i våra grannländer.
I dag, när vi inte tvingas byta namn för att undvika postförväxling, är skiftet i stället en fråga om identitet. Vad vi vill kommunicera till omvärlden. ”Karlsson passar inte min personlighet – jag är mer av en Ljusbringare!”
Vid giftermål är det vanligt att son-namnet ryker till förmån för ett gemensamt, mer unikt efternamn. Att dumpa ett son-suffix kan också vara att ta avstånd från något som uppfattas som hierarkiskt utifrån kön – patronymer, alltså att namnen döpta efter fädernet, bär ju spår av patriarkat.
En del väljer att inte välja alls, hittar på ett helt nytt efternamn. Det är diplomatiskt (inga sidor av släkten blir kränkta) och symboliskt (ett nytt namn för en ny gemensam framtid). Ett exempel är när Magnus Jacobsson blev den prisbelönte författaren Magnus Västerbro, ett namn som diskuterades fram under en blöt kväll på krogen – och fastnade eftersom han och blivande hustrun bodde i närheten av Västerbron i Stockholm.
Att dumpa ett son-namn kan också vara att ta avstånd från något som uppfattas som patriarkalt
Med den långsiktiga rörelsen bort från son-namnen kan man ana en risk att vi i Sverige mister någonting gemensamt och ursprungligt: känslan av tillhörighet eller tradition.
Eller är det bara språkets naturliga evolution?
Och kan det i sin tur skapa en tillbakabildning, mot det gamla?
Anders Svensson (språkvetaren) tror det. Han ser redan mönstret för förnamn, hur man letar sig tre generationer bakåt i stamtavlan vid namngivning av sina barn.
– Det är fullt möjligt att son-namnen följer samma halvnostalgiska våg. Att folk säger: ”Eriksson är rätt fint. Det fanns ju i släkten.” Man tar namnet för att visa sina rötter. Det är inte givet att vi fortsätter på det individualistiska spåret.
Kanske har Svensson redan rätt. Närskådar man namnen i närtid, i intervallet 2022–2024, kan man ana bondesamhällets nydebut: alla topp 16-son-namn ökar. Larsson upp med 1 450, Johansson med 500 – och Svensson? Plus 300.
Vilket gör att vi kan ta rygg på fotbollströjorna i textens början igen.
En av Sveriges 33 Richard Henriksson är fotbollskommentator och har ägnat många timmar åt att lista ut när herrlandslaget senast spelade en match där ingen i startelvan hade son-efternamn. Svaret? Det har aldrig skett. Men om det skulle inträffa är redo bara förnamnet för Henriksson.
– Om man som jag har följt detta längtar man ju lite efter att det son-lösa landslaget ska bli verklighet. Då kan man nästan känna ”åh nej!”, nu kommer Hugo Larsson fram och är ung och talangfull – han kommer nog vara en del av landslaget i tolv år, då kommer det dröja.
Att Malmö FF-spelaren Jens Stryger kallas det, och inte Jens Larsen, beror på att han är dansk, förklarar Henriksson.
– Om man har levt och verkat i Danmark vet man att det är ett väldigt danskt sätt att förhålla sig till det här med namn. De tar ofta det lite ovanligare, första namnet och kallar till exempel landslagets tränare Jon Dahl, förklarar Richard Henriksson.
Vänder vi blicken mot ryggtavlorna ser vi samhället.
– Herrfotbollen, i såväl allsvenskan som landslaget, är mer än något annat en spegling av ett mångkulturellt Sverige. Det är – enkelt uttryckt – vad folk heter numera.
Läs mer: Här är de populäraste namnen på nyfödda
