Varje år slänger restauranger, hotell och privatpersoner tillsammans mer än 13 miljarder flaskkorkar. Men tänk om man i stället kunde samla ihop korkarna, mala ner dem och återanvända materialet i helt nya produkter?
Det är en av flera tankeväckande idéer som presenteras i utställningen ”Casa Cork” i samband med årets möbelvecka i Milano. I en lokal med golv, väggar samt möbler tillverkade av kork vill den amerikanske arkitekten David Rockwell lyfta fördelarna med det naturliga materialet.
Argumentationen är övertygande. Kork är inte bara ett återvinningsbart naturmaterial, det är också regenerativt. När korkekens bark skalats av växer den nämligen ut igen – med tanke på trädets förväntade livslängd på 250 år är det så nära en evighetsmaskin det går att komma.
I inredningssammanhang har korken också fördelen av att vara ett lätt, taktilt och varmt material med utmärkta akustiska egenskaper.
I utställningen visas såväl kommersiella designobjekt av formgivare som Tom Dixon och bröderna Campaña, som mer experimentella projekt av studenter vid Parsons School of Design i New York och Politecnico di Milano.
Entusiasmen för kork delas av flera. På designgalleriet Rossana Orlando visar arkitekten Giuliana Salmaso i samarbete med företaget Diasen en organiskt utformad paviljong där ett korkbaserat isoleringsmaterial sprayats på en stomme av trä. Det ger byggnaden en vattenresistent yta som ska fungera både i det våtvarma medelhavsklimatet och i kyliga Norden.
Även på själva Salone del Mobile i mässområdet Rho hittar jag flera produkter som skulle göra tjuren Ferdinand lycklig. Hos Classicon visar arkitektkontoret Herzog & de Meuron en serie korkpallar med namnet ”Corker”, medan italienska Bross visar en kombinerad pall och sidobord av formgivaren Marco Zito, i både naturlig och lackad kork.
Parallellt med det växande intresset för naturmaterial fortsätter också arbetet med att göra den stygga plasten rumsren. Hos Magis visar Thomas Heatherwick en fåtölj av återvunnen polyetylen där det yttre skalet är enfärgat, medan det synliga innandömet är som en konfetti av färgglada plastflingor. Snygg är den inte, men kan bli ett visuellt blickfång på en uteservering.
Då är jag mer förtjust i den japanska arkitekten Kengo Kumas solstol vars gråbruna, ylleliknande klädsel av återvunna pet-flaskor vilar på ett träunderrede. Minimalistiskt och elegant.
Producenten Arper fortsätter sitt arbete med att utveckla ett stryktåligt pappersmaterial av återvunnet virkesspill. Den pressade sitsen har nu kompletterats av ben som tillverkats helt i det nyskapande pappersmaterialet.
Men för att komma framåt måste man ibland även blicka bakåt. Sida vid sida med materialexperimenten finns utrymme för nylanserade klassiker. Kartell har exempelvis plockat upp formgivaren Joe Colombos plastlampa ”KD 28” i nyproduktion, i tidstypiskt poppiga 60-talsfärger – men numera tillverkad av återvunnen plast.
Acerbis har i sin tur dammat av ett modulärt soffsystem av Claudio Salocchi från 1973 som känns mer modernt än mycket annat på mässan. Även ur ett trendperspektiv är det mycket 70-tal nu. Bulliga soffor och fåtöljer i noppiga vita och bruna klädslar är vanliga, till glädje för nostalgiker och klössugna katter. Ett par fina exempel är Jean-Maries Massauds organiska soffa ”Goom” för MDF och Patricia Urquiolas modulära soffsystem ”Insula” för Kettal.
Bland de svenska utställarna märks i år Johanson Design, som återvänt till Milano efter drygt tio år. Precis som vid Stockholmsmässan i februari har de anlitat inredaren Teklan för den färgstarka monterdesignen, som sticker ut i mängden och skapar en fin rumslighet för bland annat formgivarduon Färg & Blanches soffa ”Sketch”.
Här återfinns även Blå Station, som visar David Ericssons stol ”PYR” (utläses Protect Your Rights) – ett lika formstarkt som avskalat debattinlägg om behovet av stärkt idéskydd för design. Hos Gemla visar Ericsson en helt annan sorts produkt, en lika nätt som bekväm fåtölj i blont trä och ljust skinn med ekon av svensk efterkrigsdesign.
Ytterligare ett par svenska företag deltar på mässan, men i utställningarna ute på stan ekar det ganska tomt – även om enstaka formgivare som exempelvis Monica Förster och veteranerna Claesson Koivisto Rune syns både här och där.
Tiden när svenska producenter gjorde gemensam sak i påkostade nationella satsningar med statligt stöd tycks tyvärr förbi.
Men det är förstås ekonomiskt bistra tider. Att möbelveckan i Milano sammanfaller med den svajigaste börsveckan i modern tid lär knappast lugna de producenter som verkar på en global marknad.
Precis som i Stockholm kämpar mässan i Milano med ett vikande kundunderlag, även om skalan förstås är en helt annan här i den internationella designens huvudstad. Så vad gör man? Jo, satsar på konst och kultur.
Och då sparar italienarna inte på krutet. I år har de bjudit in såväl den amerikanska teaterregissören Robert Wilson som den italienska filmregissören Paolo Sorrentino, som fått gestalta var sitt projekt.
Wilson har skapat en installation med utgångspunkt i Michelangelos oavslutade skulptur ”Pietá Rondanini” och Arvo Pärts sakrala verk ”Stabat Mater”. Det är ett stycke totalkonst, med levande musik och en ljussättning som låter skulpturen gradvis tona fram ur mörkret. Pretentiöst så det förslår, men också gripande.
Sorrentino kommenterar i sin tur samtidens behov av digital detox med en installation där två besökare i taget får ligga på en vilfåtölj som sakta färdas på en räls, medan hjärtslag dunkar ur högtalare. Med statister som kunde vara hämtade ur tv-serien ”Severance” skapar han en upplevelse som ska ge mässbesökarna möjlighet att värdesätta den ”ljuva väntan”, men det hela går ändå lite för fort för att ge verklig sinnesro.
Det ungdomliga, mer alternativa evenemanget ”Alcova” äger liksom förra året rum i Varedo, ett par mil utanför stadskärnan. Här huserar man i flera olika lokaler, från ett bedagat gammalt slott till en förfallen, överväxt industrilokal.
Det är en enastående scenografisk miljö, som obarmhärtigt slår ut de verk som inte håller tillräcklig estetisk eller idémässig höjd. Men här finns också några projekt som pekar ut nya vägar mot en mer resurssmart framtid.
New Jersey-baserade Decibel visar 3D-printade loungestolar i starka färger, lätta att föreställa sig i en hipp restaurangmiljö eller på ett techkontor. Det är en tillverkningsmetod som har framtiden för sig, tekniken möjliggör småskalig produktion i lokala hubbar utifrån formgivarnas ritningar.
Problemet är bara att 3D-skrivarna premierar ett organiskt, vågformat formspråk som tycks svårt att variera. Med en utskriftstid på uppåt tio timmar per stol är det också en tidskrävande teknik som ännu så länge är svår att omsätta i storskalig, industriell produktion till rimliga priser.
Men som årets möbelmässa visar är det möjligt att gå framåt längs flera olika vägar, från traditionella, naturliga hantverksmetoder till högteknologiska materialexperiment.
Allt annat vore helt enkelt korkat.
Läs mer: Snart måste något hända med Milanomässan
Läs mer: Fossilfria lösningar i fokus på Möbelmässan i Älvsjö
