I en källare i Bachmut sov Alina Sarnatska i snitt två timmar per natt. Från att ha forskat på könsbaserat våld vid universitetet i Kiev behövde hon plötsligt mäta blodtryck, kontrollera feber och behandla förkylningar samt akuta tillstånd som blindtarmsinflammation.
– Det var en väldigt märklig upplevelse. Många människor är rädda för att inte vara tillräckligt utbildade, även yrkespersoner. Jag blev sjuksköterska över en dag och kunde ingenting om det.
Sarnatska fick hjälp av en gynekolog i Lviv, över tusen kilometer bort, som dygnet runt svarade på hennes frågor.
En dag hörde en jurist från hennes universitet i Kiev av sig och bad henne att skriva under ett dokument som hade med utbildningen att göra. Hon skrev under med den svarta pennan som hon hittade och bad sitt befäl att posta brevet.
– När de fått dokumentet fick jag beskedet att jag var tvungen att skriva under med blå penna. Jag sa: ”Ni är galna, jag har ingen blå penna här”. Men de insisterade. Det var en militär operation att få fram den där blå pennan.
Dessa parallella verkligheter – att befinna sig i krig och samtidigt leva ett vardagsliv – skildras i hennes första pjäs ”Militärmamma”.
– Min huvudperson får ett telefonsamtal, precis som jag fick, om saker som rör hennes barn i skolan, till exempel att något måste fyllas i med blå penna.
Vid fronten dokumenterade hon kriget genom att dela dialoger mellan människor på sociala medier för att samla in pengar till sitt förband. En kvinna från Veteranernas teater i Kiev som sett hennes texter uppmanade henne att söka dit.
Programmet, som grundats och leds av dramatikern Maksym Kurochkin, hjälper soldater och veteraner att omvandla krigserfarenheter till scenkonst.
– Och jag frågade, men varför? Jag kunde ingenting om dramatik och tänkte att det är något Shakespeare höll på med, och han dog ju för jättelänge sedan.
Pjäsen ”Militärmamma” blev ett av de mest uppmärksammade bidragen och sattes upp på Left Bank-teatern i Kiev.
DN träffade Alina Sarnatska i samband med att hon besökte Dramaten i Stockholm för att läsa ett utdrag ur pjäsen.
Den handlar om en kvinnas upplevelser i armén och tangerar teman som moderskap, sexism, separationer, psykisk ohälsa och desertering. Framför allt fokuserar den på den konflikt som många mödrar slits mellan: att ta hand om sina barn och att skydda dem från kriget.
– Jag tror att alla ukrainare som har anslutit sig till armén har gjort det av kärlek till något eller någon. Kvinnorna gör det för att de älskar sina barn och vill skydda dem.
Enligt Sarnatska är det vanligt att mödrar som tar värvning skammas på sociala medier och kallas dåliga mammor, ofta från män som själva är rädda att ansluta sig till armén.
– De tror att de här kvinnorna har mer makt än dem.
För Sarnatska är teater inte terapi – det är förändringskraft.
– Jag vill göra teater mer politisk för att väcka medvetenhet. För vem vet, i värsta fall attackerar Ryssland något av de baltiska länderna den här våren, och jag tycker att era konstnärer behöver prata med människor om kriget.
Enligt Sarnatska behöver omvärlden ta kriget på större allvar.
– Jag vill inte att någon doktorand eller socialarbetare i ert land ska behöva gå med i armén och bli sjuksköterska över en dag.
Alina Sarnatska
Född 1987 i Ukraina.
Verksam som dramatiker, författare, krigsveteran och doktor i socialt arbete, baserad i Kiev.
Debuterade som dramatiker med Militärmamma (2024) och har sedan dess skrivit flera pjäser för ukrainska scener.
Läs mer:
Kulturen central i krig – forskare om beredskapen: ”Krävs satsningar”
Ukrainas komiker balanserar på cynismens rand














