Det är en otrolig scen. New Yorks nyvalde borgmästare Zohran Mamdani är på besök i ovala rummet och Donald Trump är på strålande humör. En journalist undrar om Mamdani står fast vid sina uttalanden om att presidenten är … fascist? Mamdani försöker sig på ett resonemang, men blir avbruten: ”Det är okej, du kan bara svara ja. Det är enklare än att förklara. Jag har inget emot det”, skrattar Trump och klappar förälskat Mamdani på armen.
Jag har inget emot det.
Det är inte så det brukar låta. I boken ”Fascismens metoder” slår filosofen Jason Stanley fast att användningen av ordet ”fascist” som regel uppfattas som en överreaktion, även när ett samhälle utvecklas i fascistisk riktning (Daidalos, 2017). Han menar att normaliseringen av det ideologiskt och moraliskt exceptionella gör att varje anklagelse om fascism blir som ett rop på vargen. Att gränsen för ett ”korrekt bruk av ’extrem’ terminologi hela tiden flyttar på sig”. Detta har varit standard. Men kanske visar scenen i Vita huset att något håller på att hända med F-ordet.
I en ny bok diskuterar filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback precis detta. ”Mellan lögn och verklighet” är en egensinnig essä om fascismens natur och premissen är alltså att det råder oenighet kring hur vår tids högerradikala rörelser egentligen bör benämnas. Själv menar Cavalcante Schuback att det är nödvändigt att kalla de nya formerna för auktoritarism och högerextremism för just fascism eftersom ”förutsättningarna för fascistiska rörelser inte bara har bestått sedan andra världskriget, utan också har tilltagit i och med den så kallade fjärde industriella revolutionen, den cyberindustriella”. Hennes definition är att fascism ska förstås som en social praktik som förstör samexistensen mellan människor, ett slags nekropolitik.
Ytterst är attacken mot Caracas också en form av fascistisk inrikespolitik för Donald Trump. En performativ handling som visar vad som är möjligt, också mot det egna folket
Så blir helgens folkrättsvidriga attack mot Venezuela inte bara ett imperialistiskt angrepp på en strategiskt belägen oljestat, utan ett uttryck för fascismens mörka hjärta. Cavalcante Schuback lyfter fram hur Mussolini menade att Il Duce ska betraktas som en ”elektrifierande ledare för en total mänsklig energi som endast når sin maximala spänningspunkt i krig”. Det finns ingen teoretisk fascism, utan dess ”kraft är liktydig med våld”, som Cavalcante Schuback skriver. Ytterst är attacken mot Caracas också en form av fascistisk inrikespolitik för Donald Trump. En performativ handling som visar vad som är möjligt, också mot det egna folket. Den där bögiga charaden de höll på med för att rättfärdiga Irakkriget är ingenting för den brandgula fursten i Vita huset.
Men begreppslig oenighet råder likväl. Och den som vägrar kalla nya former av auktoritär och högerradikal politik för fascism vill enligt Cavalcante Schuback inte gå med på att fascismen kan anta ”nya och oväntade former”, få nya ansikten. ”För dem kan fascismen endast ha en form, nämligen den av historien redan kända.” Med en klassisk formulering skrev till exempel historikern Dick Harrison för ett decennium sedan att ”Den dag Jimmie Åkesson kallar sig revolutionär, pläderar för korporativism, deklarerar sin dröm om avskaffandet av alla politiska partier utom det egna, poängterar sitt förakt för svaghet, kräver inrättandet ett nytt rasbiologiskt institut, yrkar på att få annektera Åland och organiserar en kraftfull ’marsch mot Stockholm’ med SD:are i folkdräkt – då finns det skäl att hissa varningsflagg för fascism” (Magasinet Neo 2/2014).
Å ena sidan ska fascismen alltså se likadan ut som för hundra år sedan – men när den faktiskt gör det tycks det vara svårt att ta den på allvar. Nazistiska grupperingar med stort våldskapital som röjer runt på Stockholms gator är som bekant mest att betrakta som ”dåligt sällskap”. I andra fall uppfattas nazistiska gester och symboler som absurda spektakel. När Elon Musk kastade upp högerarmen under Trumps installationsfirande vägrade många acceptera att han faktiskt heilade – eftersom det helt enkelt vore orimligt.
Organisationen Anti-defamation league twittrade till exempel att ”Elon Musk gjorde en klumpig gest i ett entusiastiskt ögonblick” – men inte en nazisthälsning. ”Jag frågar mig bara, på vilket plan är det rationellt att tro att någon gör en Hitlerhälsning inför den samlade världspressen?”, menade den svenska högerprofilen Henrik Jönsson (Dagens ETC, 24/1). Det spelar ingen roll vad dina ögon ser. Oklarheten är själva poängen.
Den här välpolerade killen kan helt enkelt inte vara nazist för att det vore så jävla sjukt om han vore det
Tankarna går till en scen i tv-serien ”Succession” där ett populärt nyhetsankare kallas till samtal om sina politiska böjelser. Han har alltså gift sig i ett bayerskt kapell nedanför resterna av Führerns gamla sommarresidens? Och hans hund heter… Blondi? Som Hitlers schäfer? Det där med hunden är ”bullshit”, försäkrar ankaret med ett leende. Annan stavning. Och ”Mein Kampf” har han kanske läst ”några gånger”. Männen skrattar, allt är stelt. Den här välpolerade killen kan helt enkelt inte vara nazist för att det vore så jävla sjukt om han vore det.
Det stämmer att 30-talet är en sliten referens för den som vill varna för den samtida fascismen, men ibland är jämförelsen mer relevant än annars. I ett inlägg på Substack menar historikern Timothy Snyder till exempel att det finns paralleller att dra mellan Trumps jakt på migranter och Hitlers massdeportationer av judar strax före kriget. Inte minst bör vi enligt Snyder vara observanta på hur papperslösa används som en känslomässig nyckel till en politik som bygger på splittring (7/12).
Ett utmärkande drag hos fascismen, som förenar den historiska och den samtida, är mycket riktigt ”hatet mot den andre, det andra och de andra”, som Cavalcante Schuback skriver. Samtidigt är utgångspunkten för hennes essä att den tvetydiga fascism vi ser i dag kräver nya begrepp och ett nytt språk.
Skillnaden ligger inte bara i fascismens medel och uttryck i en värld med nya tekniska och ekonomiska villkor, utan att vi ”lever i muterandets tidevarv” där själva formen som begrepp står på spel. Inte bara på det ”ambivalenta” internet, men kanske tydligast där: ”Det är nätets grundtillstånd – en digital verklighet som per definition är motsägelsefull, där trollande shitposts och manifest, gemenskap och söndring, är oskiljaktiga”, som Myra Åhbeck Öhrman skrev efter mordet på Charlie Kirk (DN, 21/9).
Allt flyter, och med det tvetydiga kommer en stegring. Cavalcante Schuback knyter an till Jean Baudrillards tanke om den alltmer suddiga gränsen mellan föreställning och verklighet och frågar sig hur man ska kunna fånga in och greppa fascismen när dagens ”Duci” snarast är ett slags karikatyrer eller parodier på det förflutnas fascistledare: ”Överallt finns karikatyrer av karikatyrer, idoldyrkan av idoldyrkan, masker av masker, parodier på parodier – alltihop avsiktligt iscensatt för att fungera på autopilot, vilket gör det möjligt för oss att tala om detta både som karikatyrer och ickekarikatyrer, både som masker och ickemasker, både som fascism och demokrati”, skriver hon.
Frågan är då vad detta innebär realpolitiskt. Den slovenske filosofen Slavoj Zizek skriver i boken ”Krossa framsteget. Essäer i oligarkins tidevarv” om hur det han kallar för ”måttligt auktoritär mjuk fascism” blivit en av de ledande idéströmningarna i vår tid. Det handlar om en ”blandning av marknadskapitalism och stark stat, där nationalistisk ideologi blir ett sätt att upprätthålla den sociala sammanhållningen”.
Vi lever i de oheliga alliansernas tid, där oväntade förbindelser spränger uppdelningen mellan höger och vänster och omintetgör själva möjligheten till politik
Zizek menar i boken – som egentligen är en stridsskrift mot den framstegstro som definierat moderniteten – att vi lever i de oheliga alliansernas tid, där oväntade förbindelser spränger uppdelningen mellan höger och vänster och omintetgör själva möjligheten till politik. Konflikten mellan den liberala mitten och den radikala högern kan visserligen framstå som politisk, menar han, men den ”utesluter emancipatorisk politik i ordets egentliga mening” – vilket naturligtvis i sin tur innebär en än mer gynnsam grogrund för hatets politik.
Så skrattar fascisten i Vita huset och har inget emot att bli kallad fascist. Sedan talar han om somalier som ”sopor”, vilket i svenska medier översätts till ”hårt tonläge” – eftersom ingen tycks veta hur man ska benämna fascister som inte bär uniform (Studio ett, 3/12). Om det nu spelar någon roll. Jag återvänder till en passage i Elisabeth Hjorths essäbok ”Mutant” där hon skriver om en besatthet hos kulturkritiker vid att ”avmystifiera, avslöja, uppenbara det fördolda våldet” och hoppas att ”själva blottandet ska leda till förändring” (Glänta, 2021).
I den skamlösa och flytande fascismens tid är den strategin död.
Läs fler texter av Kristina Lindquist
