![](https://i3.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/f06f876a-faf7-4c78-9d0f-4305163b0d28.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
Människan är människans varg. Ordspråket som blivit känt genom filosofen Thomas Hobbes kommer ursprungligen från en romersk komedi, och fångar en grundläggande pessimism i synen på människans natur. Men kanske är det dags för en uppdatering? Den som hängt med i sociala medier den senaste tiden kan nämligen få för sig att människan är människans björn.
Frågan som blivit viral lyder ungefär: Vem hade du helst varit ensam med i skogen – en okänd man eller en björn? Påfallande många kvinnor har svarat björnen, annars hade det hela aldrig blivit en internetsnackis.
Men är det så konstigt? Mäns våld mot kvinnor är en global katastrof, i Sverige är det på många håll dödligare än gängvåldet. Polisen säger själva att deras arbete ”inte nämnvärt” minskade våldet mot kvinnor under förra året (SVT 20/3). Valet mellan män och björnar tycks också ha inspirerat till ändlösa statistiska beräkningar kring vilket möte som egentligen skulle vara dödligast (CNN 6/5). En ledtråd är nog att ingen som svarar björnen tror sig kunna vinna över den i ett regelrätt slagsmål. Poängen är så att säga att göra en poäng, inte att ge sig ut på hajk.
Ändå får den där hypotetiska scenen i skogen snabbt liv för mitt inre. Och konsten hjälper till. Som i inledningen till ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg: ”Vi var alltså i skogen. Det var någon sorts skymning, men ingen sol, ett brunaktigt regnljus som sjönk över landskapet.” Mannen tvingar ned kvinnan på knä, och allt är över. Snart skär han hennes livlösa kropp i sju delar. Sedan fortsätter hon tala, genom hundratals sidor. Kanske som en form av upprättelse.
På Dramaten spelas just nu föreställningen ”Svindel”, som är Stridsbergs egen dramatisering av boken. Det är inte alltid vi kritiker älskar den eviga trenden att göra teater av böcker, men just här händer något viktigt i förflyttningen. Genom Ingela Olssons gestalt tvingas publiken nämligen förhålla sig till en kontinuerlig motsättning mellan liv och död.
Detta att en styckad kropp talar till oss blir å ena sidan mindre verkligt än i litteraturen – vi är ju på teatern! Å andra sidan konfronteras publiken med en levande kropp och ser vad det faktiskt är som kan skändas, plågas och dödas. Salongen liknar en anatomisk teater, där publiken syns lika bra som skådespelarna. Den som vill konsumera våld mot kvinnor som konst eller underhållning får alltså finna sig i att själv bli betraktad.
Det är en fruktansvärt brutal död som äger rum i den där skogsgläntan. Ändå ger den ett lugnt intryck. Kontrollerat, målmedvetet. Kanske är lugnet det mest skrämmande av allt. Hon är i hans våld, de vet det båda två: ”Om jag hade kunnat ringa efter någon? Nej, det hade jag inte, för även om det hade funnits någon att ringa till så hade tiden runnit ut.”
Mannen i skogen är inget vilddjur. Han är en människa som med människans förnuft och sinnesförmågor bestämmer sig för att döda och stycka en annan människa. Det är därför man väljer björnen. Inte för att man tror att man ska komma undan, eller för att alla män skulle vara potentiella styckmördare. Utan för att mänskligheten gör det omänskliga så mycket mer fasansfullt. För att man till varje pris vill slippa bli till ett stycke kött i en annan människas blick.
Och Hobbes, hur pessimistisk var han egentligen? I ett längre resonemang konstaterar han att människor kan vara som vargar – eller behandla varandra som gudar. Vilket som ska uppfattas som normalt tycks vara en pågående förhandling – och att som kvinna välja den retoriska björnen framför en okänd man ska nog mest av allt betraktas som ett inslag i den förhandlingen. En protest mot vilddjurets logik, människor emellan.
Läs fler krönikor och andra texter av Kristina Lindquist