Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I pusseldeckaren ”Glass onion. A knives out mystery” bjuder en ängslig techmiljardär (Edward Norton) in det gamla gänget till mysterielek på sin privata ö. Vad som egentligen driver honom är lite oklart. Att få vara med? Att vara populär? Att få styra och ställa på skolgården? Hans dröm är i alla fall att hans namn en dag ska nämnas i samma mening som ”Mona Lisa”, som han lämpligt nog fått hyra från Louvren. Två timmar senare står målningen i lågor. Drömmen är uppfylld. Förlåt för spoilers, ni behöver ändå inte se filmen.
Men nog är det något hos Nortons rollfigur som känns bekant? I denna fiktiva medelmåttas tomma längtan efter att få göra ett avtryck finns något som för tankarna till vår egen statsminister. ”Man tycker sig känna igen gestalten från litteraturen, filmen, teatern, historien: den förbittrade tvåan. Han som blir förbigången trots att alla, eller åtminstone han själv, vet att det borde vara han som får spela i cupfinalen, ärva firman, sätta sig på tronen, rädda landet”, som den djupt saknade Per Svensson skrev om Ulf Kristersson inför förra valet (6/9, 2022).
Och ser man på – numera är ju Kristersson faktiskt historisk. I helgen blev han den första moderatledaren att delta på Sverigedemokraternas landsdagar. ”Jag ville komma hit och säga tack”, sade Kristersson till ett parti som en gång föddes ur den svenska vit makt-rörelsen.
Rasismen är inte bara en obruten tradition i Sverigedemokraterna, den är grunden för deras existens. ”Tack Jimmie”, säger Kristersson. Tack goa herrn
Det brukar ju heta så, att SD ”grundades” av rasister och nazister. Uniformer och skinnskallar som en historisk pinsamhet att städa undan i en vitbok – trots att det finns dokumenterat att Jimmie Åkesson närmade sig partiet under nazisten Anders Klarströms ledning (Expo 14/9 2022).
Frågan är bara hur länge vi ska ägna oss åt att gräva i de bruna arkiven för att karaktärisera det här partiet? Nyligen avslöjade Expo och Expressen att en person som ingått i SD-topparnas inre krets i flera år har hyllat nazister och Förintelseförnekare i högerextrema sammanhang (14/11). Rasismen är inte bara en obruten tradition i Sverigedemokraterna, den är grunden för deras existens. ”Tack Jimmie”, säger Kristersson. Tack goa herrn.
Statsministern vet vem som bestämmer, och det gör Åkesson också. Under landsdagarna talade SD-ledaren om sitt parti som en del av en ”naturlig kärna” i nästa regering. Visst är det gulligt att journalister fortfarande spekulerar kring vem som kommer att ”släppa fram” Sverigedemokraterna? Åkesson nämner migrations- och justitieministerposterna som rimliga alternativ efter valet, och det låter inte alls otroligt.
Redan för fyra år sedan menade Åkesson att han inte utesluter att man ”söker upp människor som inte har funnit sin plats i Sverige”
När invandringen nu pressas ned till från ”stram” till ”minimal” börjar jakten på människor som redan lever här. Permanenta uppehållstillstånd ska rivas upp, kommuner som vägrar delta i utrensningen ska bli av med statsbidrag och den ”frivilliga” återvandringen snart transformeras till något annat – tro mig. Redan för fyra år sedan menade Åkesson att han inte utesluter att man ”söker upp människor som inte har funnit sin plats i Sverige” (SR, 24/11 2021). Den som undrar hur sådant går till kan vända blicken mot USA, där migrationspolisen ICE genomför räder som för tankarna till Gestapo.
Den etniska nationalismen har ingen slutpunkt, och är fascistisk till sin natur. Därför kan Jimmie Åkesson säga sådant som att ”också många svenskar skulle behöva utsättas för assimileringspolitik” (Dagens samhälle 20/2 2013). Därför vill SD också riva upp reglerna för hur grundlagarna ska kunna ändras. Det här är nämligen ett parti som inte bara är ute efter dig och dina grannar, utan efter att bränna den svenska demokratins själva fundament. Men Ulf Kristersson behöver inte vara orolig, hans namn kommer definitivt att nämnas när historien skrivs.
Läs fler texter av Kristina Lindquist
