I mellanstadiet brukade jag passa två pyttesmå grannbarn. Hur kunde någon tycka att det var en bra idé? En eftermiddag blev det tydligt hur dålig idén faktiskt var. Vi hade gått ut på gården, barnens mamma kom hem och vi steg tillsammans in i en rökfylld lägenhet. Spisen på, stekpannan på plattan. Vi hade visst ätit korv? Inget hände. Jag fick till och med vara barnvakt igen. Men känslan av ett rum på väg mot eldsvåda lämnar mig aldrig. Elden är en livgivare – och ett massförstörelsevapen. I Bibeln dröjer det inte länge innan läsaren får stifta bekantskap med båda sidor av det heta elementet. Det är i en brinnande buske Gud uppenbarar sig när hans folk ska räddas ur Egypten, och det är med ett ”regn av svavel och eld” han straffar Sodom och Gomorra. Elden förintar städerna, människor och växtlighet lika.
Bilden känns igen. Bränderna i Kalifornien är en fasansfull syn, som får en att glömma alla klassiska metaforer om elden som passion, rening, kunskap och pånyttfödelse. Bakom förstörelsen i Los Angeles ligger en ”extrem och osannolik cocktail av katastrofala ingredienser” i form av våldsamma skyfall, följt av svår torka och galna orkanvindar (DN, 9/1). Naturens piskrapp rör sig heller inte i ett vakuum.
I slutet av 1990-talet skrev författaren Mike Davis i boken ”Ecology of fear” att själva stadsbyggnaden i Los Angeles lägger grunden för ett slags vådlig brandregim, och att bränderna i sin tur påskyndar ytterligare gentrifiering. Samtidigt pekade Davis redan då på hur brandförsvaret i staden blev allt dyrare och farligare: ”Så länge huspriserna får diktera taktiken när det gäller att bekämpa eldsvådor kommer risken att människor fastnar eller dör oundvikligen att växa.”
I veckan sågs desperata miljonärer annonsera i sociala medier efter privata brandmän, till vilket pris som helst. Är detta vad som återstår av den amerikanska civilisationen? Det går att förstå vågen av uppretade och raljanta kommentarer riktade mot rika kändisar som gråter över att se sina hem bli till aska. Samtidigt kan listan över drabbade filmstjärnor säga oss något väsentligt om sakernas tillstånd. Om inte ens eliten kan skydda sig själv mot klimatkatastrofer, då … är det illa.
Frågan om att bedöma läget står i centrum för en kuslig text i London review of books (9/1) av författaren Colm Tóibín, bosatt i Los Angeles: ”En ny brand tog fart i Hollywood. Det kan ha sett ut som att vi nu var omringade av eld på tre sidor, men det kändes inte så.” Tóibíns telefon surrar till med en order om att evakuera. Den blir tyst, och ger sedan order om att ignorera den senaste ordern. Han sitter med en halvfärdig essä och tänker att det är så de kommer att hitta honom – ”skrivandes sina små meningar medan LA brann”. I vilket ögonblick är det dags att konstatera att tillvaron som man känner den är över?
I New York Times ger klimatforskaren och aktivisten Peter Kalmus sin version av svaret på den frågan. För två år sedan lämnade han ett Kalifornien som inte längre kändes säkert; risken att familjens kvarter skulle brinna var verklig och konkret. En återkommande läxa, skriver Kalmus, är att klimatförändringarnas effekter ofta kommer tidigare än beräknat. Och för den som förlorat allt i en klimatrelaterad katastrof är ”apokalypsen redan här” (10/1).
För oss andra gäller i stället det förvirrande tillstånd mitt emellan normalitet och undantagstillstånd som Colm Tóibín fångar med stor exakthet. Så sitter jag här och skriver mina små meningar, omringad av eld.
Läs fler texter av Kristina Lindquist.
