Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Är det en mardröm?” I dagarna spelades den sista föreställningen av ”Medeas barn” på Stadsteatern i Skärholmen. Suzanne Ostens och Per Lysanders banbrytande pjäs från 1975 har i Mellika Melouani Melanis regi blivit en lekfull och musikalisk föreställning som ”ställer sig övertygande konsekvent på de utsatta barnens sida, precis som originalet”, som Jacob Lundström skriver i sin recension (DN 27/9). När de båda syskonen lägger sina egna döda kroppar till sängs vet vi inte riktigt om det är verkligt – men vi ser vad det betyder. De tar hand om sig själva eftersom de vuxna vägrar göra det, eftersom de vuxna har abdikerat.
Ungefär som i dagens Sverige alltså. Hur ska man annars uttrycka det när Kriminalvården nu på regeringens uppdrag ser över sina uniformer – för att de ska passa barn. Har du träffat en trettonåring någon gång? Fundera över hur hon eller han skulle se ut i uniform.
”Ingen tänkande människa vill väl kasta barn i fängelse”, säger justitieminister Gunnar Strömmer i en intervju om varför han vill kasta barn i fängelse – trots att remissinstanser som Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen och Barnombudsmannen säger nej (Expressen 7/12).
De tar hand om sig själva eftersom de vuxna vägrar göra det, eftersom de vuxna har abdikerat. Ungefär som i dagens Sverige alltså
Nu skojar folk i sociala medier om det där med att vara en tänkande människa, men jag tror att det väsentliga i det Strömmer säger handlar om själva barnen. Om kriteriet för att vara ett barn. I regeringens Sverige är vissa barn helt enkelt mindre barn än andra och kan alltså mycket väl kastas i fängelse.
I helgen kom TT också med nyheten att Socialdemokraterna vill sätta fotboja på sexåringar som ett led i en ”tioårspakt” med Moderaterna mot gängbrottsligheten (6/12). Har du träffat en sexåring någon gång? Min vill fortfarande sova i min säng.
Men alltså det var inte så vi menade, förtydligade partiets rättspolitiska talesperson på Facebook något dygn senare. Förslaget om elektronisk övervakning av unga i riskzonen råkade dessvärre ”hamna” under fel rubrik (7/12). Kanske var det inte en särskilt viktig dementi. Kanske hade Socialdemokraterna annat för sig det där dygnet. Kanske blev det reaktioner internt vilket till slut tvingade fram en liten justering. Det intressanta är kanske ändå att fotbojan på småbarn inte uppfattades som ett omedelbart vansinnigt missförstånd, som behövde redas ut till varje pris. Och sammanhanget kvarstår. Socialdemokraternas utspel är en del av en auktoritär tävling som barnen förlorar. Fotboja på sexåringar? Snart så.
Har du träffat en nioåring någon gång? Har du sett en nioårings huvud?
Det vi ser omkring oss är ett slags polarisering av barnet som fenomen, där föräldrar aldrig har varit så engagerade i barnens liv som nu och där politiker desperat vill se fler barn födas – samtidigt som vissa av de barn som redan finns räknas ut ur sin kategori. Det är en uppdelning där vissa tonåringar är så ömtåliga att journalister inte ens får ställa frågor om deras nazistiska engagemang, medan andra ska behandlas som fullvuxna när de går i mellanstadiet.
På migrationsområdet finns sedan länge en syn i offentligheten om att minderåriga på flykt (”skäggbarn”, ni vet) automatiskt är mindre sköra och mindre skyddsvärda än andra barn. Minns ni händelsen på Malmö central vintern 2015? En film som spreds vid tillfället visade hur en ordningsvakt satt rakt över en nioårig pojke – som visade sig vara ensamkommande – och dunkade hans huvud i golvet. Kommentaren från Jernhusens säkerhetsansvarige var att det handlade om ”efterlysta kriminella” (Sydsvenskan 9/2, 2015). Har du träffat en nioåring någon gång? Har du sett en nioårings huvud?
En mardröm? Javisst, mitt barn.
Läs fler texter av Kristina Lindquist och alla texter om Scen
