Man vet att man är på Theatertreffen när en föreställning inleds med ett regelrätt samlag på scenen – och sedan växlar upp. I Florentina Holzingers ”Sancta”, som i veckan spelades på tyska Volksbühne, skärs en bit kött ur en skådespelare för att sedan stekas i olja och ätas under en iscensättning av den sista måltiden.
Att döma av publikrusningen rör det sig om ”cool” scenkonst – för att anknyta till aktuell teaterdebatt. ”Sancta” är en vacker och charmig opera, men knappast särskilt omskakande. Vanans makt är stark när det gäller chockeffekter och äckel.
Provocerad på allvar blir jag i stället under en lågmäld timme där publiken bjuds på kaffe i den underbara funkisbyggnaden Haus der Berliner Festspiele. ”Almost there” är ett hörspel från Jerusalem av den israeliska performancekonstnären Nofar Sela, där vi får följa med henne hem, betrakta trädet utanför hennes fönster, dela en fika och närma oss varandra. Kan vi mötas, trots allt?
Sela känner hur det hon kallar för kriget lägger sig i vägen för alla mänskliga relationer. Hon tänker på sin treåring, som förlöstes av en palestinsk läkare från Hebron, och tvekar inför att skaffa ett andra barn. När är det dags att ta familjen och dra? I en anteckningsbok på bordet framför oss kan vi se tankarna som surrar i hennes huvud. Det handlar om jobb, skapande och vardag – och om de döda barnen. Barn i allmänhet.
”Almost there” är nämligen en vädjan till den universella människan. Det som är botten i dig är botten i mig. Som överordnad princip är detta den enda anständiga hållningen – så varför känns hela verket så skevt?
Premissen är att det finns en avgrund mellan oss att överbrygga, men det är tydligt att konstnären vänder sig till en publik som på många sätt redan delar hennes villkor. Som har ett fönster att se ut genom. Som har kaffekoppar. Som har valet att skydda sina barn. Som inte står och gräver fram små kroppar ur gruset.
Det blir också tydligt att det generella ibland är futtigare än det specifika. Omfattar mindre. ”All lives matter” säger bara den som har problem med att svarta liv faktiskt har värde. Den som talar vackert om barn i allmänhet men tiger om hur barn i Gaza just nu mördas i en medvetet arrangerad svältkatastrof ägnar sig åt att lägga ut dimridåer. Säger i själva verket ingenting.
Det tycks vara en populär linje. I Sverige vägrar utrikesministern svara på om hon anser att Israel bryter mot folkrätten. Det är inte hennes uppgift. ”Oförmågan att erkänna verkligheten i Gaza, att kalla saker vid dess rätta namn, är så utstuderad att jag uppfattar den som ett brott”, som Karin Pettersson skriver i Aftonbladet (9/5).
Israels säkerhetskabinett godkände i veckan planerna på en ”erövring” av Gaza, landets finansminister säger att Gaza ska ”förstöras” och Netanyahu har i dagarna aviserat att man kommer att gå in ”med full kraft”.
Barnen, barnen, barnen, säger Nofar Sela i mina hörlurar i Berlin. Men det finns inga generella barn, och inga generella rättigheter. Det finns verkliga, specifika barn – och i Gaza befinner de sig just nu i ett dödsläger. Men att ens hävda existensen av palestinska barn tycks dock vara något en provokation i den svenska offentligheten.
VLT:s Lisa Bjurwald twittrar om hur trött hon är på lördagarnas ”Palestina-spektakel”, och får medhåll av Kristianstadsbladets Sofia Nerbrand som menar att demonstrationerna varken väcker ”sympati eller respekt hos sansade personer” (10/5).
Den som vill bedriva opinion mot att palestinier mördas får helt enkelt tona ner spektaklet lite. Visst är det trist med tolvåringar som väger tolv kilo, men har du testat att vara liberal ledarskribent på promenad samtidigt som det pågår ett folkmord?
Folkmord? Vadå folkmord? Återkom när alla är borta.
Läs fler kommentarer och andra texter av Kristina Lindquist
Läs mer:
12-åriga Rahaf i Gaza lider av svår undernäring
