Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En bit in i Colson Whiteheads roman ”Den underjordiska järnvägen” anländer huvudpersonerna till South Carolina och ser en ung kvinna komma springande i panik.
”’Mina barn, de tar ifrån mig mina barn!’ Åskådarna suckade inför den välbekanta refrängen. De hade hört den så många gånger under sina liv på plantagerna, moderns klagosång över sin arma avkomma.”
Romanen är på många sätt en fantasi om det amerikanska slaveriet, där Whitehead låter ”järnvägen” – det vill säga nätverket som hjälper människor att fly norrut – ta fysisk form, med lokomotiv och fallfärdiga godsvagnar. Men allt som beskrivs om slaveriets grundläggande väsen är sant, inte minst det där om barnen. Alla familjer splittrades inte, men hotet om separation var ständigt närvarande. Varje slavägare var i sin fulla rätt att skilja makar åt, att dela upp syskon och ta barn från deras föräldrar. Bara riktiga människor hade så att säga rätt till familjeband.
I samtidens Sverige aktualiserar brutaliteten i de så kallade tonårsutvisningarna frågan om vad en familj egentligen är – och vem som har rätt till den. Tidigare beviljades barn som regel permanent uppehållstillstånd när de fick stanna på grund av anknytning till sina föräldrar – kanske för att man utgick från att barnens framtid rimligen skulle få byggas i det land där de vuxit upp med familj och vänner. I dag tvingas dessa tonåringar se fram emot myndighetsdagen som en avgrund. Det är en grotesk ordning, som strider mot själva livets gång.
I Sveriges utvisningsindustri är familjen helt enkelt avskaffad. Hur skulle någon annars ens komma på tanken att skicka en ensam fyraåring till Bosnien, alldeles oavsett status och papper? Pojken det gäller har nu fått tillfälligt uppehållstillstånd i 13 generösa månader. ”Vi har konstaterat att båda föräldrarna har en viktig del i barnets liv”, säger Migrationsverkets presschef (DN 9/2). Och nu ska en åttamånaders bebis alltså utvisas till Iran, trots att föräldrarna får stanna.
Det är som en parodi på ett land av sociopater.
”Död åt familjen” brukade det heta på sina håll i debatten, och det finns mycket riktigt en legitim feministisk kritik mot familjen. Kärnfamiljen har många gånger varit en farlig och förtryckande plats för kvinnor och barn – och just därför har det varit viktigt att rättigheter knyts till den enskilda snarare än till kollektivet. Vi röstar inte som hushåll, vi betalar inte skatt gemensamt och våra studielån beviljas inte utifrån vad pappa råkar tjäna.
Statsindividualism, brukar det kallas. För en modern människa har FN:s formulering om familjen som den ”naturliga och grundläggande enheten i samhället” alltid känts lite skev. Jag är en individ, tack så mycket.
Det här är den solkiga tradition som Sverige nu skriver in sig i, genom att deklarera att invandrares familjeband – till skillnad från våra – saknar värde och betydelse
Men som kulturradikal missar man något väsentligt om man inte ser hur förnekandet av familjeband kan användas som en typ av våld, inte sällan med rasistiska förtecken. Historien ger oss många exempel, långt efter slaveriets dagar. Här finns allt ifrån de tyska Nürnberglagarnas förbud mot ”blandade” äktenskap till svenska tvångssteriliseringar och den danska spiralkampanjen som in på 1990-talet förvägrade tusentals grönländska kvinnor möjligheten att bli föräldrar.
Här finns skandalen med ”den stulna generationen” aboriginer i Australien liksom de barn som in i våra dagar kidnappats in i den internationella adoptionsindustrin, inte sällan med myndigheternas goda minne. Det här är den solkiga tradition som Sverige nu skriver in sig i, genom att deklarera att invandrares familjeband – till skillnad från våra – saknar värde och betydelse.
När staten nu aktivt går in för att krossa vissa individers liv, nätverk och relationer blir den svenska statsindividualismen helt enkelt till ett vapen – som måste vridas ur maktens händer.
Läs fler texter av Kristina Lindquist
