Hon sitter utanför akuten och gråter. ”Mitt barn är borta, men jag får inte göra någonting.” I ett viralt klipp berättar en kvinna i South Carolina i USA om sitt missfall. Fostret har inga hjärtslag, men som abortlagen numera ser ut i delstaten vägrar vården hjälpa henne. Ytterligare en vecka ska hon gå omkring med ett dött foster i magen. Sedan väntar ett fjärde ultraljud, för säkerhets skull. Inte hennes säkerhet, alltså.
Förutom den själsliga tortyren är väntan förenad med stora medicinska risker. Efter att Högsta domstolen för tre år sedan upphävde Roe vs Wade lever nu mer än 60 miljoner amerikanska kvinnor under abortförbud, vilket drabbar långt fler än dem som faktiskt vill göra abort. I dagarna kom en rapport från organisationen Gender equity policy institute som visar att risken att dö i samband med graviditet och förlossning är dubbelt så hög i stater som stryper tillgången på abort. Detta är väntade konsekvenser. Ja till livet. Ja till sepsis och blödningar.
En republikan i Texas gick nyligen ut och krävde att abort skulle börja lagföras som mord, vilket alltså skulle kunna innebära dödsstraff. I ett klipp förklarar han att målet inte är att straffa kvinnor, utan att skrämma dem till rätt beslut: ”När jag hotar mina barn med smisk för att de inte ska springa ut i gatan är det ju för att skydda dem från fara.” Förslaget kommer inte att gå igenom, men som bild av sakernas tillstånd är utspelet talande. Kvinnor ska känna lagens tyngd, men är samtidigt små barn som måste skyddas och vägledas av män.
Attackerna mot transpersoner har pågått länge i USA, men har de senaste månaderna eskalerat in i ett skede där den högsta makten i landet pekar ut gruppen som ett hot mot hela det amerikanska systemet
Samma dag som Donald Trump svor presidenteden skrev han mycket riktigt under en verkställande order om ”försvara kvinnor från genusideologi” och ”återställa den biologiska sanningen”. Attackerna mot transpersoner har pågått länge i USA, men har de senaste månaderna eskalerat in i ett skede där den högsta makten i landet pekar ut gruppen som ett hot mot hela det amerikanska systemet. Den politiska besattheten vid transpersoner skulle kunna vara komisk, om den inte vore så dödlig – som när transkvinnor förflyttas till anstalter med manliga interner. I ett klipp från The daily show förklarar komikern Michael Kosta hur ekvationen kring denna besatthet ser ut på Fox news. Ju sämre det går på börsen, desto mer tiger kanalen om just det – och rapporterar i stället om hur transpersoner utövar diverse obskyra sporter. ”En transperson sparkar på en hacky sack? Marknaden kraschar.”
Det är också en besatthet som kan tolkas som en varning. I en artikel i tidskriften Sexuality research and social policy menar sociologen Tiffany Jones att riktade attacker mot en utsatt grupp – det vill säga transpersoner – kan signalera att man befinner sig i ett tidigt stadium av en process där själva demokratin är hotad.
I boken ”Fascismens metoder” (Daidalos, 2019) skriver filosofen Jason Stanley att försöken att sprida masshysteri kring transpersoner måste ses som ett uttryck för en fascistisk strategi – så stark är genushierarkins betydelse för fascismen. Särskilt transkvinnor anses enligt Stanley underminera själva idén om den manligt kodade nationen. ”Sexualskräckens politik är särskilt effektiv där traditionella aspekter av mansrollen, som till exempel förmågan att försörja en familj, redan hotas av ekonomiska krafter”, skriver han. Vilken tur då, att ekonomin går bra.
Även Judith Butler har varit inne på att hatet mot transpersoner följer en fascistisk logik, som sätts i rörelse när man väl har bestämt sig för att en grupp är möjlig att offra. Det är därför det är så motbjudande att se delar av kvinnorörelsen jubla när staten för krig mot transpersoners själva existens, som senast i Storbritannien. Det är som att sparka på den som ligger, och be pappa om hjälp att hålla fast. ”Feministiska rörelser har i alla tider vänt sig till staten, men inte för att försäkra sig om att staten får utökad makt, utan för att insistera på rätten att själva få bestämma över sina kroppar”, som Elina Pahnke skriver i Aftonbladet (24/4).
Det här är en hets som verkar inom ett paradigm där kvinnor och män inte bara ska vara klart definierade enheter, de ska också bete sig på ett visst sätt och använda sina kroppar i nationens intresse
Det borde också vara tydligt att hetsen mot transpersoner inte kan separeras från andra ”underlivsfrågor”, särskilt inte i en auktoritär tid. Det här är en hets som verkar inom ett paradigm där kvinnor och män inte bara ska vara klart definierade enheter, de ska också bete sig på ett visst sätt och använda sina kroppar i nationens intresse. Nyligen rapporterade New York Times hur amerikanska kvinnor ska ”övertalas” att reproducera sig – bland annat diskuteras en nationell medalj för mödrar som föder minst sex barn. Mutterkreuz, som den hette i Nazityskland. ”Jag kommer bli känd som befruktningspresidenten”, skrockar Donald Trump (Mother Jones 21/4). Bebisar överallt! Rätt bebisar, alltså. I veckan rapporterades hur en tvååring med amerikanskt medborgarskap deporterades från USA utan rättsprocess (The Guardian, 29/4).
Statsministern konstaterar kris i befolkningsfrågan och Kristdemokraterna ”utesluter ingenting” när de får frågan om att också se över tillgången på preventivmedel
Läget i USA är extremt, men motsvarande tendenser finns också i Sverige. Statsministern konstaterar kris i befolkningsfrågan och Kristdemokraterna ”utesluter ingenting” när de får frågan om att också se över tillgången på preventivmedel. Samtidigt rapporteras gång på gång hur barn som vuxit upp i Sverige utvisas till för dem okända länder. ”Barnets bästa är inget frikort”, säger Migrationsverket (Sydsvenskan, 28/4). Tidigare kunde barn få uppehållstillstånd av ”särskilt ömmande skäl”, nu krävs ”synnerligen ömmande omständigheter”. Nya svenskar? Det fixar vi själva. Eventuellt.
En liten grupp vill faktiskt föda rätt många barn, men det är inte heller bra. För ett par år sedan ville dåvarande arbetsmarknadsministern uppfostra fattiga kvinnor till att skaffa färre barn, och nyligen anslöt sig Socialdemokraterna till linjen att slopa flerbarnstillägget. Som statsvetaren Lisa Pelling konstaterar handlar det om en klassisk hundvissla, som signalerar att ”invandrare skaffar många barn för att kunna leva på barnbidraget” (Dagens Arena, 25/4).
Det föds alltså för få vita medelklassbarn i Sverige, om någon undrar vad diskussionen egentligen handlar om. Magnus Olsson, gruppledare för SD i Malmö, talar klarspråk i frågan och vill se en kampanj för ökat barnafödande: ”Annars vinner Muhammed” (Dagens ETC, 15/4). Uppenbarligen har ingenting hänt sedan partikamraten Kent Ekeroth för 15 år sedan bloggade om ”muslimsk demografi” och skrev att ”vi behöver rikta ekonomiska incitament för att få den svenska delen av befolkningen att föda barn”.
Ingenting har hänt. Förutom att Ekeroths meningsfränder numera sitter vid makten, att svenska transorganisationer avråder från resor till USA och att fler amerikanska kvinnor kommer att dö.
Läs mer:
Därför hånar både Donald Trump och JK Rowling transpersoner
