Det är fortfarande en kluven upplevelse, att då och då se Jon Stewart leda The Daily show igen efter nästan tio års frånvaro. Hello my love! Men vi sa ju… hejdå? Kanske är det så här folk känner inför att det där Eskilstunabandet ska återförenas i vår.
Eftersom jag är en svårartad glasögonorm så älskar jag The Daily show med Jon Stewart som andra älskar Kent. För att nivån ska framgå kan jag berätta att det fanns en period då Stewart var mitt så kallade frikort. Ehum. Moving on.
För tiden har gått, det är tydligt. Skägget börjar bli vitt och plötsligt känns allt från förra omgången som taget ur oskuldens tid. Nog var det lättare att skoja om Rick Santorums efternamn och Glenn Becks krokodiltårar än det är att skoja om etnisk rensning av palestinier.
Häromveckan var det Donald Trumps massdeportationer som stod på agendan för Stewart. Det var småkul. Vem i helvete berättade för Trump att det finns en ”Alien enemies act” från 1798? Stewart är ett proffs, han visar de känslor han vill visa. Men visst finns det en ny desperation i blicken? En liten sorg.
Så hur många är det egentligen som ska kastas ut ur landet? Två miljoner? Tio? Ingen vet. Men det finns väl kriterier i alla fall? Klipp till Donald Trump som yrar om att invandrare äter husdjur. Men vilka ”illegala” handlar det om, mer exakt? Klipp till Donald Trump som blandar ihop sin ex-fru med en känd journalist. Inga problem hålla ordning här inte. Klipp igen, till en intervju där Trump hävdar att det inte är hela världen om fel person skulle hamna på en buss ut ur landet. Klipp till rubriker om att Trump tänker kasta ut folk som protesterat mot kriget i Gaza. Eller jurister han inte gillar. Tjugo miljoner? Femtio miljoner? Det visar sig.
Komikern Jon Stewart verkar ha lämnat studion. Han har en poäng att driva hem och den är att Trumps massdeportationer kommer att bli en trubbig historia, där fel personer riskerar att drabbas.
Som om det faktiskt existerade att rätt sätt att göra det här på. Som om inte oklarheten och den expansiva ambitionen är själva poängen. Inte bara för Donald Trump – utan i all utvisningspolitik.
Migrationsforskaren Nicholas De Genova har diskuterat deportationen som en teknik för dominans, där det som är avgörande är att de ”illegala” alltid är fler än de som faktiskt kastas ut. Då kan man nämligen fortsätta med den auktoritära teater där man kräver fler utvisningar, fler gränskontroller, mer tvångsmedel.
Kanske är hans mest intressanta poäng vad utvisningen som fenomen gör med de människor som inte kastas ut, men som ständigt diskuteras som utvisningsbara. Det är här deportationens verkliga makt inträder, genom att bidra till underordning och foglighet hos de migranter som trots allt befinner sig på insidan.
Vad tror ni det är som pågår i Sverige, där politiker vill knyta det svenska passet till särskilda åsikter, återkalla permanenta uppehållstillstånd och tvinga bibliotekarier och sjuksköterskor att bli gränspoliser? Vi borde känna igen oss.
Så visst har Jon Stewart rätt i att ingen i USA bör känna sig säker inför den här operationen, oavsett medborgarskap. Nyss var det irländare och italienare som betraktades som de facto-utlänningar i USA, i dag är det andra. Det är skönt att Stewart är tillbaka i rutan – även om hans sätt att ställa normalitet mot galenskap fungerar sämre som humor nu.
Detta är dock inte lika illa som att Demokraterna faktiskt trodde att normalitet mot galenskap skulle fungera politiskt, när uppgiften var att besegra en fascist.
Läs fler krönikor och andra texter av Kristina Lindquist