Jag möter en granne i trapphuset. ”Vilken äcklig hund du har”, säger jag och ler. Det är ingen mänsklig rättighet att bli skyddad från ord, eller hur? ”Flytta på dig tjockis”, säger en kille till mig på bussen. Helt rätt. Självcensur är nämligen farligt för demokratin.
Om man exempelvis håller debatt på Kulturhuset så är det bra om minst en person i publiken använder det så kallade n-ordet. Hur ska vi kunna förstå varandra om vi inte använder begrepp som syftar till att peka ut svarta som undermänniskor? ”Jag är inte rädd för ord”, säger moderatorn Stina Oscarson, och låter bli att markera (Dagens ETC 22/4).
Är det något historien lärt oss är det att hatspråk mot minoriteter inte brukar få några särskilda konsekvenser. När radiostationerna i Rwanda började tala om tutsier som kackerlackor så hände … ingenting?
Nyligen blev jag kontaktad av en statsvetare i Uppsala som forskar om självcensur. Var det verkligen jag som hade twittrat så här i ämnet för två år sedan: ”Viktigt att t ex kunna sitta i fikarummet och säga att asylsökande ska sättas i läger utan att det blir dålig stämning.” Det var jag. Åsiktskorridoren, c’est moi.
I en aktuell artikel undrar statsvetaren i fråga – Sten Widmalm – hur det har kunnat bli så att skribenter i Dagens Nyheter ”tycks gilla självcensur” (Fokus 15/4). Han lyfter fram en rapport där det konstateras att ”över hälften av respondenterna anser att de inte kan uttrycka sina åsikter öppet på grund av rädsla för att väcka anstöt” (”Talande tystnad? En ESO-rapport om självcensur i Sverige”). Det handlar alltså inte om några statliga repressalier. ”Snarare är det rädslan för sanktioner, som t ex isolering, som utmärker självcensuren.”
Och kanske är det odemokratiskt att vissa åsikter har ett socialt pris? Men det är också ett betydande anspråk att tvinga folk att hålla god min inför uttalanden de finner djupt anstötliga. Om inte den sortens självcensur är mindre allvarlig?
Widmalm skiljer i Fokus på ”ren artighet” och annan självcensur. Problemet är bara att vad som anses falla inom den normala artighetens gränser har varierat genom historien, inte sällan till följd av politisk kamp. Vi kulturmarxister brukar tala om hegemoni för att beskriva sådana förhållanden som är så dominerande att de framstår som oundvikliga – tills de inte är det längre.
När minoritetsgrupper saknar rättigheter kan man ofta kalla dem lite vad som helst utan att väcka anstöt. ”Sverigedemokraterna är de som självcensurerar mest”, skriver Widmalm. Kan det verkligen hänga ihop med att de är ”artigast och mest hänsynstagande”? Nej, det tror jag ingen hävdar. Snarare handlar det väl om att Sverigedemokraterna är sprungna ur en ideologi som varit mer eller mindre tabu i Europa efter andra världskriget. De vet kanske själva att det inte flyger i precis alla sammanhang att uppmana till etnisk rensning och kalla muslimer för ”ohyra” (Expo 9/12 2019).
Det intressanta är att det faktiskt finns planer på att tvinga fram en form av självcensur i Sverige, med verkliga repressalier i potten. Förutom ”bristande levnadssätt” ska också vissa typer av ”systemhotande” uttalanden kunna leda till indraget uppehållstillstånd. Vad räknas då som systemhotande? Enligt migrationsministern till exempel att driva kampanj mot socialtjänsten (DN 24/11). Om du inte har svenskt pass alltså, då får du sprida vilken dynga du vill. Så graderas den svenska yttrandefriheten, med migrationspolitiken som vapen.
Nå, utvisning är ju ingenting mot dålig stämning. Och nu får ni ursäkta – det finns nämligen en hel värld av människor där ute som väntar på att få höra ett sanningens ord om sina fula jävla frisyrer.
Läs fler krönikor och andra texter av Kristina Lindquist