Sedan den 19 juli 2008 har radiolyssnare tvingats bli tårkanal för andras sorgeprocess.
Det var dagen D, som i Dolph, som i Lundgren. Med sitt Sommarprat satte han en emotionell standard för varje kändis med ambition att lämna avtryck i etern: kom som du är, men helst med en förälder som svikit, en cancerdiagnos eller konkurs, skilsmässa eller våld i nära relationer.
Med ärlighet och sårbarhet som kompass har Sommar i P1 pekat ut en riktning i offentligheten – bekännelsen är berättelsen. Men i takt med inflationen av blottade trauman har känslokapitalets värde så sakteliga krupit närmare noll. Och därmed lyssningsvärdet.
Kanske har de sjutton årens sorger och besvär nu nått vägs ände. Redaktionens uttalade ambition är att släppa in forskning och faktaburna perspektiv. Jag känner en efterlängtad air av folkhemsmodernism: en idé om att människor inte bara vill känna, utan också veta. Här anar vi förhoppningsvis programmets nya rörelse – från jagets utgrävning till världens utvidgning.
Här anar vi förhoppningsvis programmets nya rörelse – från jagets utgrävning till världens utvidgning
Och som för att sätta ett slutgiltigt utropstecken på paradigmskiftet: lyssnarnas Sommarvärd – länge ett slags omvänd popularitetstävling där den med värst livsöde vinner – är i år en 82-årig man som håller sig ung genom att sitta på cykelstyret och trampa baklänges genom samhället.
Själv ser jag särskilt fram emot talmannen Andreas Norlén, en av få politiker på ständig bildningsresa, författaren Karolina Ramqvist, den litterära essäns mästare, samt den djupt påläste samtidsskildraren och krimförfattaren Pascal Engman.
Efter åratal av känslostyrda narrativ, i programmanus som i politiken, kan det mest radikala för en Sommarvärd vara att ordentligt förklara någonting. Låt oss hoppas att det blir tidsenligt.
Läs mer:
Här är alla årets Sommarpratare
Folkbildning och livsglädje i fokus för årets Sommarpratare
Så blev traumat kändisarnas obligatoriska bikt
