Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det första man lär sig som förälder är uttrycket ”Det krävs en by för att uppfostra ett barn”; det andra är att man inte har någon by.
Åtminstone inte här i Stockholm, där föräldragenerationen antingen bor sju pendeltimmar bort eller för tillfället – vilket alltid råkar vara nu – är i Lissabon på naturvinskurs.
Kvar står man med sitt grovmaskiga, släpphänta skyddsnät. En vän flyttade till Malmö eftersom livet här inte gick ihop: småbarnen och relationen, den lågintensiva smärtan i mellangärdet över att jobba konstant för att ha råd med hyra och räntor.
Nu bor de på 200 kvadratmeter till lägre kostnad än när de bodde på 60 här. Har unnat sig att jobba mindre. De har lämnat det kvantmekaniska tillståndet där man befinner sig på en plats fysiskt och tre andra mentalt. Jag är glad för deras skull, och har jobbat mycket med att vara det.
Det borde vara så enkelt. Men det är så svårt
I boken ”Ditt lilla mörker i ljuset” skriver Andrev Walden om varför han lämnade Aftonbladet för att bli frilans. Det handlade inte om chefslös frihet, frigjord skrivtid eller personlig utveckling: ”Sanningen är att det helt avgörande skälet var tröttheten. Jag orkade helt enkelt inte vara småbarnsförälder och ha ett heltidsjobb. Jag begriper inte hur det är tänkt att fungera.”
Det borde vara så enkelt. Men det är så svårt. Jag vandrar i ett kuperat landskap av olösta uppgifter där de små sysslornas tyranni avlöses av upptornande måsten som alla gör mig likvärdigt utmattad. Det är en tråkigt verklighetstrogen Tolkienvärld där man bara går och går; ett Midgård med tröttheten som ständig mittpunkt och ett Domedagsberg av hopade vab-dagar vid horisonten.
(Under hösten räknar jag till 21 frånvarodagar bara för tvååringen; förra våren innebar en obruten svit om 20 veckor där någon i familjen var sjuk).
I stunder av tvivel sträcker jag mig efter komikern Jonatan Unges ord. Att man aldrig ska utvärdera en relation under småbarnsåren, eftersom det är som att befinna sig mitt i en bombräd under Blitzen och samtidigt fundera på hur livet kan optimeras.
Vårt hushåll är ett korthus lutat mot den sköra försäkringen att bara en vuxen har fasta arbetstider. Skulle båda ha någonstans att vara på morgonen skälver hela bygget till av den ovälkomna spontaniteten. Jag har därför utvecklat en oväntad förståelse för den ordningsberusade, nykonservativa drömmen med en som jobbar, en som sköter hem och barn. (Däremot är jag inte lika pigg på övertygelsen att fortplanta fram halvdussinet ungar.)
Jag undkommer inte känslan att mina problem är en personlig karaktärsbrist
Ibland jobbar jag fram till midnatt för att kunna möta mina deadlines eftersom jag på dagtid ska hinna med tvättstugetider, markservice och hämtningar och lämningar, krångel och trots och terapi, och det är appar för skolan och appar för förskolan och föräldragrupper på Whatsapp som alla turas om att punktera blodkärl i min hjärna.
Låter mina ord ansträngda? Det kan bero på att de skrivs med en skorpa torkad vinterkräks på ärmen. Och jag undkommer inte känslan att mina problem är en personlig karaktärsbrist. Men frågan pockar: Är vår tids stora lögn att flerbarnsfamilj kan kombineras med två högfungerande karriärer?
Som vanligt lägger jag över svaret på psykvården. Min terapeut säger att sociologiska studier visar att folk med småbarn sällan jobbar heltid: de skarvar, vissa går ner i tid, vissa sänker sin prestation – men pratar om sig själva som att de jobbar heltid och presterar lika mycket. Visst är det mysigt när alla delar livslögn och kallar det civilisation!
Många uppsöker honom med samma fråga: hur kan jag behålla värdigheten medan jag uträttar mindre än andra eftersom jag har barn? Fråga inte mig. Men det finns något betryggande i antagandet att vi misslyckas gemensamt, i överenskommen tystnad. Jag lovar att inte skvallra.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel Därför går jag hellre med lunginflammation än söker vård och Så kunde en enda bok omforma världens syn på manlighet.
