Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En svart man överfölls i augusti av fyra unga män. De sparkade honom i huvudet, stal hans keps och hörlurar, gjorde Hitlerhälsningar, och fortsatte sedan natten med ytterligare två angrepp mot människor med utländsk bakgrund.
På tunnelbanans övervakningskameror syns de unga männen le brett, uppspelt fnissiga, och vittnen till ett av överfallen beskriver hur männen skrattade medan de slog sönder tänderna på en 42-årig man som låg ner.
Det är den skrämmande sorts ungdomliga jovialitet där verkligt våld påminner om lek, men har drivits fram av ideologiskt hetsande i pojkrummet.
En högerextrem falang som lockar unga genom att sälja in kampsport som livsstil och våld som identitet, och som forskare nu varnar för håller på att bli något mer än en marginell kuriositet
För männen hade tränats för just detta, i de så kallade aktivklubbarna; en högerextrem falang som lockar unga genom att sälja in kampsport som livsstil och våld som identitet, och som forskare nu varnar för håller på att bli något mer än en marginell kuriositet. I Nacka valde kommunen att släcka belysningen på fotbollsplanerna efter att hakkors bränts in i asfalten i en sorts revirmarkering. På lyktstolpar och elskåp i Stockholms innerstad syns klistermärken för aktivklubbar som uppmanar till att ”bli aktiv”.
”Man skulle kunna kalla det rasistiskt njutningsvåld”, beskriver Christer Mattsson överfallen. Han är forskare i högerextremism vid Göteborgs universitet och kallades som expertvittne i rättegången där männen nyligen dömdes till fängelse.
I ljuset av detta blir det intressant att påminna sig vad som hände i somras när det avslöjades att migrationsminister Johan Forssells tonårsson rörde sig i aktivklubbarnas miljö. Då uppstod ett spontant mästerskap i bortförklaringar och underdrifter.
En annan stockholmsmoderat, tidigare regionrådet Irene Svenonius, nöjde sig med att den högerextrema rörelsen var ”en ifrågasatt organisation”
Statsminister Ulf Kristersson kallade det för ”dåligt sällskap”. Från stadshuset ljöd ett eko i samma tonart: Moderaternas gruppledare i Stockholm, Christofer Fjellner, beskrev aktivklubbarna som ”fel sällskap”. En annan stockholmsmoderat, tidigare regionrådet Irene Svenonius, nöjde sig med att den högerextrema rörelsen var ”en ifrågasatt organisation”. Moderata riksdagsledamoten Katarina Tolgfors delade ett inlägg på X där aktivklubbarna reducerades till föreningar som ”fokuserar på träning”. Kanske som ett slags stökigare Friskis & Svettis?
De milda omskrivningarna varvades med moraliskt indignerade motangrepp. Justitieminister Gunnar Strömmer, som annars förespråkar att straffmyndighetsåldern sänks till 13 år, kritiserade uppmärksamheten kring gruppdelaktigheten med att det är ”uselt att jaga barn”.
Det är ett hyckleri som närmar sig den kognitiva dissonansens nivåer. Att tona ner hotet från högerextremismen är dessutom ett märkligt självbedrägeri: enligt Brottsförebyggande rådets undersökning utgörs det största hotet mot folkvalda – det vill säga politikerna själva – av just högerextrema aktörer.
Det är väl därför förminskningen av hotet från aktivklubbarna också låter som ett försvarstal inför en spegel: om faran inte finns behöver man inte erkänna hur nära man själv stått den.
Läs mer:
Niklas Orrenius: Nazisterna döms – men politiker fortsätter peka ut invandrare som problem
Johannes Klenell: Johan Forssell tar sitt fadersansvar genom att racka ner på invandrare
