Den 24 februari 2022 korsar ryska trupper Ukrainas gräns och världen stannar upp. Eller nästan, i alla fall. På TV4 säger hallåan: ”På grund av situationen i Ukraina har vi en extrainsatt nyhetssändning vid halv nio. Men först blir det storstädning på ’Farmen’!”
Samma datum skriver en av Sveriges största influerare på Instagram: ”Några glada nyheter på denna sorgliga dag: våra bästsäljande läderleggings kommer i en ny färg den här våren.”
En annan influerare lyckas jobba upp lite mer eftertänksamhet: ”Det är svårt att ignorera situationen i Ukraina men jag tänker ändå ta er med för en smygtitt på modeveckan i Milano.”
Det finns något nästan beundransvärt i förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt: världskrig och varumärkessamarbete.
Glaciärerna blöder ut i haven, korallreven dör och skogar slukas av lågor, men allting flyter bara vidare in i det stora digitala skummet av mem, recept och röda mattan-mingel. I detta dataflöde späs gränsen mellan verkligheten och det visade ut, så att inget riktigt hamnar i fokus.
I stället gör vi mörk humor och mem av våra känslor, skämtar om att mikroplaster numer ingår i en balanserad diet
Den utmattade likgiltigheten har ett namn. Forskare menar att vi lever i ett cyniskt samhällstillstånd, men inte av sofistikerat, franskt snitt utan mer som ”ja, ja”-tillstånd, ett ”jo, jag vet”-tillstånd; en systematisk uppgivenhet som färgar av sig på politik, kultur och näringsliv.
Alltså: alla vet hur allvarligt läget är – klimatkris, finanskris, krig, framväxande fascism, AI-risker – men ingen handling mobiliseras. I stället gör vi mörk humor och mem av våra känslor, skämtar om att mikroplaster numer ingår i en balanserad diet.
Men att eländet och enfalden skulle bero på att vi inte har tillräckligt med fakta på bordet är en förtvinad tanke. Vi vet redan allt. Alla har tillgång till samma information och är upplysta som aldrig förr men är ändå – eller kanske delvis därför – apatiska. Överväldigade av dystra sanningar.
Det finns i varje fall en tydlig konflikt mellan vårt vetande om vad som behöver göras och att väldigt få steg tas i den riktningen.
– I flödena matas vi konstant med ömsom lättsamt, ömsom politiskt eller moraliskt laddat innehåll, samtidigt som möjligheterna för att aktivt delta är små. Allt är politiserat men de massrörelser som utmärkte 1900-talspolitiken, med fackföreningsrörelser och organiserade protester, saknas.
Det säger Mattias Hjelm. Han är forskare på Handelshögskolan och författare till avhandlingen ”That’s how it goes, everybody knows. Essays on the cynical condition in consumer society”.
Under pandemin lät det annorlunda. Då talades det hoppfyllt om ett nytt kapitel för mänskligheten, att avbrottet från normaliteten var en sorts civilisatorisk detox där alla tog det lite lugnare och drog lite mer åt samma håll och började fundera över andra sätt att leva.
Det hoppet var snabbt övergående. Allt blev business as usual (och på många vis värre än förut). Men som vänsterfilosofen Slavoj Zizek sa, med en rågad skopa uppgiven ironi: ”Vi lärde oss kanske inget av pandemin, men lugn – det kommer snart en ny”.
Zizek är aktuell med boken ”Krossa framsteget” (Fri tanke förlag) där han menar att moderniteten styrs av en naiv optimism. Att vi måste ge upp tanken på att allt hela tiden blir bättre och i stället se verkligheten för vad den är. Men vi är som memet med hunden som sitter omgiven av lågor och muntert utbrister för sig själv: ”This is fine”, det är ingen fara.
I optimismen ryms övertygelsen att mer teknologi eller mer marknad kommer att lösa våra kriser. Då slipper vi ju genomföra några obekväma förändringar. Men den idén är cynisk eftersom den planterats av människor som tjänar på att vi tror på den, säger Mattias Hjelm.
– Politiker behöver upprätthålla en framtidstro för att behålla makten, och techentreprenörerna tjänar på att vi undviker andra lösningar. Det är en optimism som cementerar status quo.
När riskkapitalisten Marc Andreessen 2023 skrev i sitt techoptimistiska manifest att det inte finns ett enda problem vi inte kan lösa med mer teknologi kände sig många tillräckligt lugnade för att inte vilja ifrågasätta det.
Då kan man blunda för att det är just marknad och teknologisk utveckling som tagit oss närmare kollapsen, att världen är på väg att säcka ihop under tyngden av våra framgångar.
Ändå fortsätter oljan att pumpas och Jeff Bezos skjuter upp ännu en penis i rymden för nöjes skull
Och här är en annan deppig paradox: om tekniken ska lösa våra problem borde man väl lyssna på vetenskapen? Visst skulle fossilkapitalet och dess politiska bundsförvanter inse hur fel de har, och ändra sig, om de bara visste hur skadliga deras utsläpp är? Tänker man. Men det är inte så bra tänkt. Shell förutspådde en klimatkatastrof redan 1989 och Exxon har känt till de förödande effekterna av att bränna fossila bränslen sedan 1977. Ändå fortsätter oljan att pumpas och Jeff Bezos skjuter upp ännu en penis i rymden för nöjes skull.
Så frågan är vem som egentligen är cynisk.
När Lufthansa genomförde 18 000 tomma flygningar under pandemin enbart för att behålla sina flygplatsrätter – det är cyniskt. Inte den uppgivna maktlösheten hos dem som suckar åt det framför tv-nyheterna. Men att skriva över cynismen på individer är ett enkelt sätt att förstärka den systematiska samhällscynismen.
Diogenes hette en man i antikens Grekland som brukade pissa, skita och onanera på öppen gata. Han bodde i ett enkelt träkar på ett torg i Aten, bar inget annat än rock och vandringsstav och var kynikernas chefsideolog. De var den ursprungliga sortens cyniker, och de skilde sig markant från vår tids distanserade sofftyp. De krävde att sanningen alltid skulle sägas rakt ut oavsett vem som sårades. De såg skam som ett socialt påhitt. De levde sitt budskap tills folk fick ont i själen av att titta på.
Att vara cynisk i ordets primära betydelse är att vara hundlik, kynikos. Det nämner jag bara för att få dra anekdoten om hur Diogenes filosofiska rörelse fick sitt namn. När en man gick fram till hans badkar och anklagade honom för att leva som en hund svarade filosofen med att kissa på hans ben. När mannen blev upprörd svarade Diogenes: ”Varför blir du förvånad av att en hund kissar på dig?”
På hans tid var cynismen lika med motstånd snarare än uppgivenhet. Målet var att chocka en vilseledd mänsklighet till insikt om sin egen dårskap. Det gick bra för Diogenes personligen, hans namn lever ju odödligt vidare, men desto sämre för mänskligheten.
Någonstans längs tidsaxeln har kynikernas maxim muterats till att i vår ände av världen vara synonymt med att vara nihilistisk, egoistisk eller nedvärderande, en person utan moral som gärna drar nytta av andras lidande.
Jag är lite kluven till bilden av partiledardebatter där politikerna kissar på varandras ben
Kanske borde vi ta tillbaka den gamla sortens kynism. Jag är lite kluven till bilden av partiledardebatter där politikerna kissar på varandras ben, men ett bryskare och mer uppriktigt sätt att delta i samhällsdialogen vore på plats. Jag ställer frågan till Charlotta Weigelt, professor i filosofi vid Södertörns högskola.
Hon säger att det kan vara ett hälsosamt förhållningssätt, om man tänker på kynismen som en kritisk attityd gentemot ”etablissemanget” och med betoning på ett enkelt leverne. Även om vissa av kynikerna var väldigt extrema och struntade helt i alla konventioner.
– Kanske kan det vara uppfriskande, och det är möjligt att samhället behöver sina outsiders, som en påminnelse om att våra befintliga seder och bruk inte är de enda möjliga. Men det är inte ett helt okomplicerat ideal.
Hon har förstås rätt. Det är lätt att romantisera den nakna sanningssägaren när man lever i postsanningens samhälle där inget är sant och allt är möjligt. Redan 1951 skrev Hanna Arendt i ”Totalitarismens ursprung” att människor till slut reagerar positivt på att bli vilseledda: ”I stället för att överge ledarna som hade ljugit för dem menade de att de hela tiden vetat att uttalandena var lögner – och beundrade ledarna för deras överlägsna taktiska list.”
Så även om jag hatar att frammana Donald Trump i varje text och vinkel går det inte att missa hur Maga-kultens dyrkan ekar sjuttio år senare, i Trump som vår tids självutnämnde sanningssägare (bara utan sanningen). Precis det beteende som den tyske filosofen Peter Sloterdijk beskrev redan 1983.
– Han menar att kynism handlar om fräckhet, cheekiness, att vara hånfull och rolig. Den figuren ser man mest i Trumps totala respektlöshet gentemot institutionerna, på ett sätt som även kännetecknar Diogenes praktik, säger Mattias Hjelm.
Nyligen hörde jag någon kalla politiska val för ”idiotförnyelse” och det fastnade i mig. Dels för att det var rätt roligt, men mestadels för att det var en sådan vanemässig diss av våra politiska institutioner. Och om man bara ser politiskt ledarskap som ett kostymbyte av samma grundläggande obegåvning så har man omfamnat en apatisk acceptans liknande den i Franz Kafkas ”Processen”. Och det har vi väl, till stor del.
– Min uppfattning är att misstron mot politiska institutioner är berättigad. Vi får väldigt lite ut av politiken just nu. Tilliten måste upprättas, inte genom att övertyga individer om att ha samhällstro, utan med en tydlig politik där institutionerna visar att de förtjänar vår tillit, säger Hjelm.
Efter allt staplat elände och missförtroendeförklaringar av människan kräver dramaturgin en tonartshöjning
Nu kommer den delen av texten där jag egentligen borde börja räta upp mig. Efter allt staplat elände och missförtroendeförklaringar av människan kräver dramaturgin en tonartshöjning, en konstruktiv utväg, en positiv belysning. På samma sätt som alla klimatforskare i uttalanden måste töja ut domedagsscenariot med en gnutta ”det finns ännu tid”-retorik.
Men kanske är det just sådant tvångsmässigt hopp som förhindrar förändring.
För att återknyta till Slavoj Zizek så har han ett bra exempel på hur framtidstron gör att vi aldrig kommer till skott. Han jämför det med att sluta röka. ”Min vetskap om att jag kan sluta röka när jag vill garanterar att jag aldrig kommer att göra det – möjligheten att sluta röka är vad som står i vägen för den faktiska förändringen.”
Som hängiven nikotinist i trettio år, mot bättre vetande, men hela tiden övertygad om att jag kan sluta när som helst, förstår jag precis vad han menar.
Det känns nästan oetiskt att inte runda av i ljus, men mörker kan också vara en radikal hållning. Bara den som förstår att läget är kritiskt ser behovet av att förändra det. Och om optimismen är copingmekanismen som hindrar oss från handling känns det givet att utvägen borde vara dess motsats: en aktiv pessimism.
Menar Mattias Hjelm.
– En pessimism som är fokuserad på att inte ge snabba lösningar och att allt kommer att fixa sig kan sätta igång andra processer än den terapeutiska ”det kommer bli bra”-attityden. Den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright säger att tron på mer marknad och teknologi är vanmaktens optimism, medan provokativ pessimism handlar om att få folk att känna förtvivlan. Det kan ha produktiv potential.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel om hur raggningsmanualen ”Spelet” blev en bibel för unga män
