Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Efter fyrtio dygn åstadkommer min hosta det sprakande lätet som telefonmodemen gav ifrån sig när de kopplade upp på 1990-talet. Revbenen stramar. Undertryck i skallen. På krönet av sjukdomsförloppet är jag så frossbruten att ryggen är vinklad som en avfyrningsramp.
Men jag jobbar fulltid, tar hand om barn, går på bröllop, alltmedan lungsäckarna kluckar av slem och mina luftvägar blir farleder för seg snorvätska.
”Varför gå till läkare, han kommer bara säga att jag är sjuk”, tänker jag enligt logiken att så länge ingen diagnos ställs kan jag ännu vara frisk. Småbarnsårens allmäntillstånd kläs ju ändå i grusig blick, ständigt släpande steg och att aldrig vakna utvilad. Den jämntjocka tröttheten är omöjlig att särskilja från, säg, influensa.
Det hela har pågått så länge att det börjar likna ett administrativt fel i kroppen.
Men så får jag tipset av en kvinnlig kollega att det kan vara lunginflammation. Det hela har ju pågått så länge att det börjar likna ett administrativt fel i kroppen. Så jag uppsöker vårdcentralen. Läkaren schaktar ut mina näsborrar med tops och konstaterar ”bakteriell pneumoni”. Efter en hästkur av antibiotika och morfin på flaska blir jag snabbt bättre.
Ändå dröjer sig en gnagande känsla kvar av att ha gett vika, fallit till föga, blivit blåst på bekräftelsens konfekt. Kunde jag åtminstone inte inväntat lite viktoriansk blodhosta på kudden så att jag fick bygga in ordet ”karaktärsdanande” i berättelsen om min lungsjuka?
Även om jag känner igen, och avskyr, och vet hur onyttig den toxiska maskuliniteten är, så tillför den ibland bra saker. Därför klamrar den sig kvar i mig i envisa rester, en fastbränd grötskorpa machokultur i botten av kastrullen. Fråga bara den som någonsin fått flytthjälp av manliga vänner: dominansbeteendet där alla försöker överträffa varandra i att bära flest kartonger på kortast möjliga tid är verkligen effektivt.
En annan lärdom av överdriven manlighet: krångel och problem blir inte nödvändigtvis mindre av att distribueras till omgivningen.
På samma vis är det rätt skönt när sambon, med ytligt begravd frustration över den logistiska olägenheten att jag drabbats av dödlig åkomma, frågar ”Hur sjuk är du? Behöver jag hjälpa till?” (obs att betoningarna är pålagda i min hjärnstudios efterbearbetning) och jag får sträcka mig efter det mest stoiskt klingande svaret: ”Det är lugnt, jag tar natten med barnen!”
En annan lärdom av överdriven manlighet: krångel och problem blir inte nödvändigtvis mindre av att distribueras till omgivningen.
Här kan man veckla in sig i debatt om män som vägrar erkänna sig svaga. Men om jag med krönikörens självklarhet får källhänvisa till mig själv tror jag att det handlar om något annat. En underbar, fjäderlätt känsla. Det är ju så skönt att slarva med riskbedömningen. ”Dör jag så dör jag”-attityden.
Jag äter fel, lever fel och är egentligen för gammal för att vara så här oförstående inför döden.
Under pandemin fastslog forskare att män drabbades i större utsträckning av covid på grund av just detta och jag känner visst släktskap med det; har alltid reagerat på kriser enligt tecknade filmers naturlagar – jag kan hänga viktlös ovanför en gapande klyfta så länge jag inte tittar ner och inser hur illa det faktiskt är.
Jag äter fel, lever fel och är egentligen för gammal för att vara så här oförstående inför döden. Det enda jag vid min ålder kan göra och ändå kallas ung är ju… att dö. Dör jag nu så dör jag ung. I allt övrigt är jag medelålders.
Jag rådfrågar en psykolog (den här krönikan har nu lyckats belasta såväl primär- som psykvården) och han säger att det kan ge en dopaminliknande bekräftelse att inte bry sig: ”Om jag inte är rädd för döden, hur farlig kan den vara?” I människans historia har kass riskbedömning ironiskt nog lett till flera framsteg. Vi har slarvat oss till korsade världshav, tämjda eldar, och så vidare.
Säkerligen finns något tyskt fyrstavigt ord som fångar den där känslan som genar förbi vettet men ändå simulerar sunt förnuft. Om inte får jag föreslå en svensk variant: krönikestoff.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel: Varför är julens låtar så hopplöst deppiga? eller Klart jag frestas av skönhetsingrepp för pappor
