Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Mellan andra och tredje versen i David Allan Coes countryhit ”You never even called me by my name” från 1975 får sångaren en plötslig kallsup. Den perfekt konstruerade countrylåten han just sjungit saknar viktiga beståndsdelar: den nämner inte mammor, fängelse, fylla, tåg eller pickuptruckar.
Sagt och gjort – i sista versen brådstuvas alla ovanstående ingredienser in på fyra rader, varpå Coe konstaterar nöjt att nu är det en perfekt countrylåt.
Det är en skämtsam kommentar till hur form- och formelstyrd countrymusiken är. Men femtio år senare fastnar skrattet någonstans mellan strupe och buk.
2025 toppar en AI-skapad låt för första gången Billboardlistan för countrymusik. ”Walk my walk” heter den, och i brummande baryton summeras den sorts rekvisita som Coe ironiserade över: ”I keep moving forward, never looking back / With a worn-out hat and a six-string strap”.
Och här kommer en påtår ironi: eftersom country är den genre jämte hiphop som är mest besatt av äkthet – det måste låta på ett visst sätt och handla om vissa saker för att godtas – är den väldigt lätt att förfalska.
Alla övriga låtar från Breaking Rust, ”artisten” bakom ”Walk my walk”, trafikeras av liknande westernklyschor och heter saker som ”Whiskey don’t talk back”. Det är som att söka tröst hos en skärmsläckare. Sångaren avbildas dessutom med den sorts estetiskt behagliga fantombild som AI alltid skapar, med utmejslat käkparti klätt i skarpskuren skäggstubb.
Att datorer kan analysera och imitera musik är känt sedan 1980-talet, då forskaren och kompositören David Cope byggde program som Legomässigt plockade isär Mozart, Vivaldi och Bach och satte ihop nya verk av beståndsdelarna. Cope kunde gå ut för att köpa en lunchmacka och komma hem till 5 000 ”nya” Bachkoraler.
Själlöst och formelbundet, tyckte kritikerna, men testpubliken som fick gissa vilka musikstycken som var ”verkliga” markerade ofta datorstyckena som äkta.
Cope sammanfattade det så här: ”Frågan är inte huruvida datorer har en själ, utan om vi människor har det”.
”AI-revolutionen tvingar artisterna att bejaka sin mänsklighet”, skrev DN:s Gabriel Zetterström nyligen, och det får mig att tänka på Lily Allen, Taylor Swift, Charli XCX – ambitiöst neurotiska popkvinnor som anklagats för att syssla med navelskåderi, bekännelselitteratur och skvaller. Men det är snarare det mänskligaste vi har: erfarenheternas råmaterial, smärtpunkter som kan bli mellanmänskliga beröringspunkter. Det är historieberättande, och varje människa är bärare av historier.
Visst kan AI härma stil, struktur och till och med känslolägen, men den saknar ursprung, har ingen mänsklig trasslighet att nysta i.
Lily Allens skilsmässoskiva är väl det senaste och sannaste exemplet. Den kan bara skrivits av någon som faktiskt varit där, i det brustna, och lidit sig fram till formuleringar som gör ont och klingar äkta (”I found a shoebox full of handwritten letters / From brokenhearted women wishing you could have been better”). Jag vill fridyka i låtarnas bakomliggande sanning, eller veta mer om Charli XCX:s trasiga vänskaper, eller knäcka gåtan Rosalía.
Jag menar inte att vi måste börja faktagranska popmusik, men noll nyfikenhet väcks av Breaking Rusts textrader från överskottslagret. Det är inte dåligt, bara fruktansvärt tråkigt, som den mesta musiken i dag. Och det är väl poängen: AI har tagit död på all konst som är för allmänt hållen.
David Allan Coes artistskap är däremot AI-säkrat. Hans storhet består i den obestridliga märkligheten i hans liv: en outlaw som lärde sig spela gitarr i fängelset, bodde i skuffen på en likvagn och livnärde sig som levande måltavla för tivolibesökare med skjutvapen. Klart man vill höra vad en sådan person kan berätta.
Datorer må vara bra på att skapa ordning, men det är kaoset som gör oss mänskliga.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel Så kunde en enda bok omforma världens syn på manlighet
