Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det finns grovt räknat två sorters människor: de som ser ideologiska problem med Christopher Nolans ”The odyssey”, och de man vill bjuda på fest.
Så sjung nu, o gudinna, om vreden som brinner hos Elon Musk och hans kulturkorståg för etnisk rensning av sommarens storfilm. Musk anklagade den brittiske regissörens rollbesättning för att ”skända Homeros och kräla på knä för att uppfylla de woke-regler som krävs för att vinna en Oscar”.
Alltså utlyste Musk en tävling, med prissumma på en miljon kronor, till den som med hjälp av hans AI-modell Grok gör en ny, mer Homeros-trogen och ”historiskt korrekt” version.
Vilket förstås föder frågan: Va?
Men nu har det skett. Vi har en vinnare. Som, får man väl säga, innebär en förlust för världen i övrigt.
Det AI-skapade bidraget beskrivs blygsamt av upphovsmannen som ”Odysséen som Homeros avsåg den” och genrebestäms lite motsägelsefullt som en ”five minute epic”, alltså en mastodontfilm på fem minuter, en imponerande komprimering i dessa tider av magra uppmärksamhetsspann.
Eftersom ”historiskt korrekt” i uppdragsbeskrivningen mest är chiffer för ”bort med allt som är svart och trans” får man väl köpa att hela den europeiska forntiden här ryms i samma utklädningslåda, som när de grekiska soldaterna i klippet bär Asterix-romerska legionärrustningar.
Svårare att förlåta är cyklopen Polyfemos. En figur vars mest utmärkande drag är att han har ett öga, begåvas i klippet med det ännu mer normkritiska antalet tre. Scenen där han slukar Odysseus män verkar bygga på träningsdata där människor slurpar i sig pasta. Jag är ingen expert på det här med att äta, men det ser mest ut som att hjältarna sugs in i hans ansikte som högst motvillig tagliatelle.
Överlag bär ensemblen det gemensamma signalementet som AI alltid skapar när vackra människor ska avbildas: ett genomsnittligt looksmaxxat skönhetsideal som verkligen sätter din ansiktsigenkänning på prov
Havsguden Poseidon, som saknades i Nolans version, dyker här upp i en skepnad som påminner om tv-spelsbossar från tidigt 2000-tal. Överlag bär ensemblen det gemensamma signalementet som AI alltid skapar när vackra människor ska avbildas: ett genomsnittligt looksmaxxat skönhetsideal som verkligen sätter din ansiktsigenkänning på prov. Athena är omöjlig att särskilja från Calypso, medan Penelope åldras fram och tillbaka i märkligt slumpmässiga stadier av grånad.
Och så där kan man hålla på, med felfinnande och finmaskiga invändningar.
Men vad Grok gör fel är mindre intressant än vad Nolan gjorde rätt. Hans film är ett hantverk. Den är skapad av handfasta specialeffekter på verkliga inspelningsplatser med faktisk rekvisita, saker har byggts och burits, vilket ger en fysisk tyngd och trovärdighet som den vanliga blockbustergrötens digitala landskap sedan länge saknar.
Våra sinnen uppfattar och uppskattar det, redan vetskapen om det faktiska arbetet är del av upplevelsen och gör den mänskliga bedriften särskilt imponerande; kringberättelsens verklighet är lika viktig som resultatet på duken.
I sin iver att rensa Nolans film på misshagliga människor har Musk också rensat bort människan ur själva skapandet. Kvar blir blott en hallucination, av såväl en film som filmproduktion.
Läs mer:
Så bra är Christopher Nolans nya storfilm ”The odyssey”