Om du vill komma närmare gud ska du lyssna på Gwen Stefani, tycker Gwen Stefani.
Sångerskan tittar på mig genom Instagramfönstret med varm, beslöjad blick. Hennes hår är platinablont och axellångt. En strategisk glipa i klänningen blottar guldkorset kring halsen. Allt är utslätat, fläckfritt och vitt.
Det är askonsdagen den 5 mars och under fastan har jag chansen att följa Stefani och ”miljontals andra kristna” i bön, säger hon: ”Det här kommer bli den mest omvälvande fastan i våra liv!”
Allt jag behöver göra är att skaffa Hallow, en app med prenumerationsmodell där man betalar för att lyssna på böner.
Kvinnan som formulerade stridsropet att inte vara en ”hollaback girl” är nu en ”Hallow girl”, jungfrulig i modern trad wife-estetik.
Jag blir lite nyfiken. Det är inte första gången som högprofilerade gudsambassadörer marknadsfört appen i mina flöden.
På Facebook filmar skådespelaren Mark Wahlberg sig själv med telefonen ur grodperspektiv. ”Den här fastan gör vi någonting riktigt mäktigt!” säger han och lovar att leda en 40-dagars böneutmaning fram till påsk. Om jag bara skaffar Hallow.
Wahlberg är en av dess investerare, så det är väl därför han viftar med kollekthåven.
Men jag skaffar appen. Jag vill ju komma närmare gud (och, antar jag, Mark Wahlberg med fler kändisar).
Hallow är alltså en predikstol i fickformat med 18 miljoner nedladdningar och över 10 000 böner och andliga övningar. Den uttalade målgruppen är unga vuxna och appen har backats ekonomiskt av bland andra antidemokraten Peter Thiel och USA:s vicepresident JD Vance. Grundaren heter Alex Jones (nej, inte den Alex Jones, men du är förlåten om du trodde det).
Kan människor svältfödda på mening och tro bli radikaliserade av Hallow?
Man kan bland annat be med abortmotståndaren Lila Rose för ”livets helighet från befruktningen till den naturliga döden”. Eller lyssna på jetsetkatoliker som överlevnadsexperten Bear Grylls (tv-känd för att dricka sitt eget kiss, sova i döda kameler och att döpa Russel Brand i Themsen) och skådespelaren Jim Caviezel (Jesus från ”The passion of the Christ”, numera fortplantare av QAnon-konspirationsteorier).
Kritiker menar att appen skapar en plattform åt extrema röster i from förpackning. Försvararna säger att appen bara speglar genuin katolsk tro.
Båda kan förstås ha rätt.
Så den anses kontroversiell – men är den farlig? I Sverige har präster nyligen larmat om hur radikala nätpredikanter försöker locka unga till en kristen lära som föraktar kvinnor, homosexuella och de med annan tro.
Kan människor svältfödda på mening och tro bli radikaliserade av Hallow?
Som många andra i detta urbaniserade, sekulariserade, effektiviserade, anonymiserade och moderniserade land har jag ett hål inombords.
Jag är av naturen dåligt rustad för livet: högkänslig, själsligt ostadig, farmakologiskt balanserad av SSRI-mediciner.
Ofta känner jag mig med filosofen Martin Heideggers ord ”inkastad i världen”. Så bland vilsenhet och tvivel vore det välkommet med tro. Religion är ju en så praktisk krishantering av mänsklighetens avgrundsdjupa tvivel: vad händer när jag dör, varför finns jag – ingen vet, men man kan tro, och det är en tröstande skaljacka varje gång man hamnar i existentiell snålblåst.
Det kommer över mig ibland, i mjuka, diffusa ögonblick när jag – mitt i ett fniss åt religionens regler och språk – ändå upplever ett sug. Wanderlust efter en andlig resa. Ett mönster, en mening.
Så vart ta vägen om man inte vill kanalisera tron i fotbollsklubbar eller crossfit?
Appen Hallow kostar 1 000 kronor per år, men jag tänker inte ifrågasätta guds tariffer. Så jag betalar. Avstår jag från lunch i tio dagar jämnar det ut sig, och det är trots allt fasta.
Så klickar jag upp min första bön. Först får jag välja vem som ska leda den. Jag tar Jonathan, som beskrivs som en tränad röstskådis som spelat Jesus i tv-serien ”The chosen”. Det visar sig vara Jonathan Roumie, som kallat aborter sataniska och nyligen framträdde i Tucker Carlsons pratshow.
I vilket fall, jag lyssnar. Eller vad man ska kalla det. Under de 90 sekunder som bönen pågår sägs bara 37 ord. Jag tror först att telefonen gått sönder. Varför är det tyst så länge? Är det meningen att jag ska stå för bedjandet själv? Så är det nog. Varför jag då ens behöver appen är lite oklart, eller varför bönerna ligger bakom en rigid betalvägg.
Sedan är det Mark Wahlbergs tur med en rosenkransbön – nu spurtar stavelserna förbi!
Nästa bön handlar om kyskhet, att avstå sex före äktenskapet. ”Ge mig modet att ära guds avbild i personen jag dejtar”, säger en kvinna, och ber mig sedan ”vila med gud” i ytterligare en minut av tystnad.
Sedan är det Mark Wahlbergs tur med en rosenkransbön. Nu spurtar stavelserna förbi! De bönerna är förvisso repetitiva till sin natur, men för att vara skådis jobbar han inte särskilt hårt med inlevelse, utan rasslar sig entonigt igenom radbandet med ena ögat på klockan. Det där sista hittade jag på för gestaltningen skull, men det låter verkligen så: inandningarna är djupa när han tar sats inför varje ny trosbekännelse. Tonartshöjningen och tempoökningen påminner om när man i ironiska uppräkningar fyller ut meningens bortre ände med ett ”bla bla bla” för att understryka hur oviktigt det är.
Man kan såklart undra hur relevant en amerikansk böneapp egentligen är för oss i Sverige – och jag vill säga: väldigt. Hallow representerar en sida i det pågående kulturkriget som präglar världen just nu, mellan progressiva och konservativa krafter.
Det märks i politiken, i världsordningen, mellan generationer, och kanske allra tydligast inom kristendomen själv. Hårda korståg eller Frälsningsarméns nåd – det beror på vilken sida man ger tolkningsföreträde av Bibeln.
I Sverige anklagas kyrkan ofta för att vara woke och på en politisk resa vänsterut: hbtq-vänlig, välkomnande mot flyktingar, ringer i klockor mot nazister. Samtidigt är den konservativa kristna rörelsen på frammarsch, med tradition, familj och auktoritet som ledord.
Den katolska kyrkan i Sverige har ökat med 20 000 medlemmar det senaste decenniet samtidigt som Svenska kyrkan stadigt krymper. Sverige är så framgångsrikt inom katolicism att det på allvar pratas om en svensk som nästa påve.
Den moralfilosofiska frågan ”Vad skulle Jesus ha gjort?” får härmed svar: Ett betalt samarbete.
Båda dessa riktningar söker återväxt bland unga anhängare, oavsett om det sker via orgelkonserter där kantorn lirar Abba och Laleh, eller med Hallowappen och Silicon Valleys nyevangelister som förenar tro och teknik. Nyligen intervjuades Elon Musk på Fox News om sitt cybernetiska implantat Neuralink, och programledaren Sean Hannity pratade om honom som en transhumanismens Messiasgestalt. ”Du ska alltså bota blinda? Få lama att gå? Det är fantastiskt!”
Den nykonservativa rörelsen ligger i linje med ungas fixering vid livsoptimering. Enligt analysföretaget Ungdomsbarometerns senaste trendrapport (vars omslag pryds av en gosse i konfirmationskåpa) anser svenskar i åldern 15–24 att Jesus kommer att bli trendig i år. Nästan dubbelt så många av dem beskriver sig som religiösa än för några år sedan. Och de älskar – älskar – entreprenörskap.
Att många artiklar redan utropat Jesus till ”årets influerare 2025” är därför logiskt. Den moralfilosofiska frågan ”Vad skulle Jesus ha gjort?” får härmed svar: Ett betalt samarbete. Hängt lite med månglarna i templet.
En artikel i The Atlantic beskriver hur många ser församlingen som en plats för nätverkande. Kristendomen som ett life hack; individ och självförverkligande för hela slanten. När en vän i vintras besökte en megakyrka i Texas, en sådan där med konfettikanoner och storslagenheten hos en wrestlinggala, slogs han av hur gudstjänsten mer påminde om en självhjälps-workshop. Pastorn mässade slogans som en pt på gymmet: ”No thriving without striving.”
Så Hallow är både svaret på en pågående trend och ett sätt att förstärka den.
Jag går med i fasteutmaningen som Gwen Stefani lovat mig ska vara så transformerande, och som innehåller de riktigt feta kändisnamnen.
Varje dag i 40 dagar lyssnar jag på predikningar om vikten av att omfamna lidande, förneka sig bekvämlighet och världsliga ting. Det borde verkligen tilltala mig. Jag avstår det mesta, avskyr prylar, håller mitt ego i schack har inte flugit utomlands på åtta år (det närmaste en västerlänning kommer späkning numer). Den dag det införs en växlingskurs för martyrpoäng har jag pensionen kirrad.
Hon glömde sin tro under artistkarriären, mådde dåligt ett tag, började be igen – och nu? Nu mår hon toppen.
Gwen Stefani verkar inte lika förtjust i lidandet. Hennes andliga berättelse är inte direkt någon ökenvandring. Det är svepande ”Sommar i P1”-struktur: en mjuk båge från vilsenhet till välmående. Hon glömde sin tro under artistkarriären, mådde dåligt ett tag, började be igen – och nu? Nu mår hon toppen. Lidandet finns, men bara som dramaturgisk raketramp för en lycklig vändning. Konfessionen för mig varken närmare gud eller Gwen Stefani.
I sina virtuella bönestunder återkommer kändisarna i appen ofta till samma bibelstycke, Markus 9:14-29. Där ombes Jesus bota en pojke som blivit besatt av en stum ande. I ett modernt medicinskt samhälle framstår det tydligt att pojken lider av epilepsi: demonen kastar omkull honom, han fradgar, skär tänder och blir stel. Men Jesus suckar truligt åt folk som bara inte fattar: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er?”
Han kastar ut demonen från pojkens kropp och förklarar för sina lärljungar: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön och fasta.”
Jag hinner knappt pröva tanken som en allegori innan skådespelaren Chris Pratt brakar in med bokstavligheten hos en bandvagn: ”Böner och fasta kan kasta ut de svåraste demoner, befria de fängslade, bota sjuka och lyfta människor ur fattigdom… Det är vårt mål här tillsammans!”
Det är en rätt högmodig programförklaring med tanke på att Hallow uppmanar användarna att be för sjuka människor. Under nio dagar kan man till exempel be för en flicka som har en hjärntumör och ligger i koma. Som en liten insamlingskampanj. Hon ”slåss mot cancern” -– och jag kan inte låta bli att undra: om hon inte överlever, var gud inte nöjd med antalet böner?
Här börjar jag längta efter Ralph Fiennes ödmjuka monolog i filmen ”Konklaven”, om ett gudsförhållande som är raka motsatsen: att det inte finns någon tro utan tvivel – att tvivlet i sig innehåller det mysterium som är grunden för tron. Men hos de amerikanska Jesuskurirerna har gåtfullheten ersatts med vinnarskallens övertygelse.
Men till slut kommer Mark Wahlberg med någonting som får mig att spetsa öronen. Han citerar ur CS Lewis roman ”Från helvetets brevskola” där författaren skriver att oväsen är djävulens bästa trick. Lewis tankar har en mansålder på nacken, 80 år, men går att tillämpa på samtidens senkapitalistiska erövring av vår uppmärksamhet. Vad kan modern religion, eller Mark Wahlberg, säga om det? ”Testa att radera Instagram eller att lägga undan telefonen på kvällen, och använd tiden till bön.”
(Wahlberg själv har inte raderat Instagram, där han postar dagliga reklaminlägg för sin hamburgerkedja).
Jag får déjà vu-känslor från pandemins distansliv, när jag bara kunde se mina vänner och kollegor inklämda i Zoom-fönstren
Sedan avslutas bönestunden med ännu ett resultatinriktat budskap: ”Om du ber under dessa 40 dagar kommer världen, du och din familj att förändras.”
Så här vid resans mål kan jag inte påstå att förvandlingen har skett. Mest av allt blir jag – om vi ska tala andligt exakt – uttråkad.
Inte heller känner jag mig särskilt inkluderad i en gemenskap. Det är rätt ensamt att sitta där med appen. Jag får déjà vu-känslor från pandemins distansliv, när jag bara kunde se mina vänner och kollegor inklämda i Zoomfönstrens rutnät. Här får jag inte ens det. Bara varma men ansiktslösa röster.
Jag hade ändå hoppats på något som skulle vidröra mig.
Jag är avundsjuk på människor som kan luta sig mot stora berättelser, för vi lever bland så många små berättelser i dag, och det blir rätt rörigt med alla sanningar i lösvikt att plocka och blanda efter behag. Men jag får söka efter andra sätt att fylla mitt andliga näringsbehov, för appens böner var tråkiga och såsiga, ibland bokstavligt flåsiga, predikningar för redan frälsta som inte har något emot att lägga en extra tusing på gudomlig inspiration.
Kanske är det så här tro fungerar i en digital samtid: dyrt som Netflix, sämre än kyrkan, men precis lagom ytlig för att man ska orka prova.
Läs fler artiklar av Kristofer Ahlström här, tillexempel ”Nu räcker det med nättjafs – duellen måste återinföras som debattmetod”
