Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Innan jag fick barn kunde jag håna pappakroppen utan oro för att själv vakna upp i en. Seg och degig, slapp och runtlufsande i ständigt energisparläge – så skulle jag aldrig bli! Jag följde ju en träningsregim döpt efter Aleksandr Karelin, brottaren som är så maskulin att han passar bättre i en grottmålning än i en pressbild.
Men att bli äldre innebär att utrymmet för vad du vågar skämta om krymper, tills du aldrig kan vara helt säker på att du inte kommer bli det du hånat.
Och nu står jag här, sex år senare. Tilltufsad av småbarn, stress, tröstätande och gravitation.
Som om det inte är förödmjukande nog att behöva existera i självrannsakans skugga får jag dessutom målsökande Facebookannonser om det. En stor skönhetsklinik gör reklam för ”daddy do-over”, ett paket för pappor som ”vill hitta tillbaka till sitt gamla jag”.
Den yngre versionen av mig som åkallas är tvärtom äldre, före detta. Den har förlegade, självupptagna prioriteringar. Kirurgi påminner på det viset om nostalgi
Visst blir jag frestad. Som alla moderna män vill jag besegra biologin, helst till kampanjpris.
När män blir fäder sjunker deras testosteronnivåer markant. Enligt forskning är minskningen särskilt tydlig hos män som tillbringar mycket tid med sina barn. Och jag har loggat overkligt många närvarotimmar på lekplatser och bilmattor.
Hur man väljer att betrakta hormonernas förskjutning beror på världsbilden man har. Antingen är det evolutionens buggfix som skapar mysmän inriktade på anknytning, vård och omsorg – eller så ser man en biokemisk kastrering av stolta krigare.
Jag säger inte att skönhetskliniken är del av manosfären. De utnyttjar bara den omöjliga strävan som flätar ihop kapitalismen med evolutionen: att den organism som älskar sig själv som den är inte kommer att utvecklas, och att ingen förbättring någonsin är tillräcklig.
Men det är intressant att annonsen beskriver papparollen som en identitetsförlust – de vill att jag ska bli som jag var förut, föräldraskapet ses inte som ett framsteg utan jag bör återgå till en tidigare, autentisk version av mig själv. En som inte är så kvinnlig, så överväldigad, vek och sliten.
Pappapaketet innebär fettsugning, ögonlockslyft och att magen sys ihop. När jag ändå ligger under kniven kan jag passa på att fylla brösten med silikon för att skulptera fram en tydligare bröstkorg. För att vara marknadsföring som anspelar på rädslan för manlig femininet låter allt rätt… kvinnligt?
Den yngre versionen av mig som åkallas är tvärtom äldre, före detta. Den har förlegade, självupptagna prioriteringar. Kirurgi påminner på det viset om nostalgi. En verklig ”daddy do-over” är snarare den som fortsätter framåt och växer in i rollen i stället för att fettsuga sig ur den.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel ”Så kunde en enda bok omforma världens syn på manlighet”.
