Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den amerikanska regeringens mest paniskt heterosäkrade män känns alltmer som arvtagare till Susanne Lanefelt.
Jag vet inte varför dessa medelålders ministrar är så måna om att bli fitness-kändisar på internet, men knappt hade vi hunnit smälta bilder på hälsoministern Robert F Kennedy Jr:s motionstrampande i en bastu (iförd jeans!) förrän krigsminister Pete Hegseth fyllde flödet med videor från bänkpressen.
Förra veckan spreds ett klipp där han skällde ut sin femtonårige son för att ha ”sabbat” hans workout-inspelning. I helgen lades upp en ny video där han påstås bänka 143 kilo omgiven av muntert bröliga män ur flottan.
Och eftersom det militärindustriella komplexet i USA sedan länge är en ren memefabrik skickade Pentagon inlägget vidare, glatt och plikttroget, på sociala medier.
Rädslan för regnbågsflaggor i klassrummen är ingenting mot skräckscenariot att beskyllas för att ha pappakropp. Hegseth har rentav gjort bantningstips till valspråk: ”Fit, not fat”.
Allt detta är genant i sig. Men ett större problem för Pentagon är att internet är fullt av män som kan räkna viktplattor. Närskådar man videon syns klart och tydligt att på stången ligger sammanlagt 60 kilo. Det saknas alltså ungefär en normalstor mellanchef i belastning mot den påstådda vikten.
Ett större problem för Pentagon är att internet är fullt av män som kan räkna viktplattor.
Denna lyckas Hegseth knappt pressa upp en enda gång. För att inte nämna hur han i lyftet höjer skinkorna från bänken vilket skulle innebära rött kort i vilket klubbmästerskap som helst.
Det här är mannen som basar över världens största militärmakt, vars eventuella anfall på Iran upptar den övriga världens underrättelsetjänster dygnet runt.
Man kan tro att jag nu ska skriva en tuppfäktande text om hur mycket tyngre jag bänkar än en man som är yngre än jag och dessutom skryter om sin fysik (eller att bänkpress är en fåfäng övning, och att marklyft är det verkliga måttet på helkroppsstyrka) men det visar sig att jag inte vill det.
I stället får Hegseths fuskande stå som exempel på Trumpadministrationens allmänt slarviga hållning till sanning och regler. I en artikel om presidentens famösa fuskande på golfbanan drog DN:s Björn Wiman parallellen till P O Enquists roman ”Sekonden”, om den myglande släggkastaren som gjorde sitt redskap lättare eftersom vinster och rekord var så ideologiskt viktiga för folk- och idrottsrörelsen.
Men då handlade det om kollektivets styrka och framgång, ett vi. Trumps och Hegseths fusk är helt och hållet personliga jag-projekt.
Det finns något beklämmande i dessa åldrande mäns besatthet av att visa upp sig, tuppa sig, de sista eller näst sista joddlingarna från deras DNA. Att fuska i golf och bänkpress är ju två urmanliga ritualer, där siffror är viktigare än sanningen. Men de borde oroa sig mindre över bristen på muskelmassa och mer om den svaga ryggraden.
Läs fler artiklar av Kristofer Ahlström
